Artikeln »Politisk enighet om primärvårdens behov – men pengarna kommer inte«, Läkartidningen 17/2006 (sidan 1279), visar svensk sjukvårds grundläggande problem i ett nötskal. Såväl politiker från olika partier som företrädare för primärvården är överens om problemet, samtidigt som ansvariga ministern Ylva Johanssons hållning verkar vara att det egentligen inte borde finnas (!).

Mitt första läkarvikariat påbörjades 1976. Redan då konstaterade vi på akutmottagningen att majoriteten av patienterna inte hörde hemma där utan i den alltför snålt dimensionerade primärvården. 30 år senare har inte mycket hänt, utan problemet kvarstår.
Samtidigt vet alla som gitter lyfta blicken att åtskilliga (de flesta?) länder i vår omvärld har en väl fungerande primärvård – utan att sjukhusvården för den skull är undermålig.
Slutsatsen är given. Det svenska systemet har inte skapat tillräckligt goda förutsättningar för en väl fungerande primärvård. Eftersom systemet är hårt politiskt styrt finns orsaken i styrningen. Decenniers erfarenheter visar att den måste ändras.

Ylva Johansson säger i artikeln: »Det går nästan inte att lägga ned sjukhus ute i landstingen även om det är väl motiverat att styra över resurser till primär- och närsjukvård. Det folkliga trycket är väldigt starkt …«.
Jaha – och var finns det långsiktiga politiska ledarskapet? Var finns insikten att nödvändiga förändringar, med perspektiv bortom nästa valrörelse, måste genomföras, även om det blir bråk? Och var finns modet att ta tag i problemen och inte väja för nämnda bråk?
Idag finns mycket stora potentiella möjligheter till högkvalitativ vård, samtidigt som resurserna för att leverera densamma är påtagligt begränsade. Rationell hantering behövs – och till det är landstingen för små. Läggs de ned elimineras dessutom en politisk nivå, ansvarsförhållandena blir mindre oklara, och Ylva Johansson kan inte skylla ifrån sig utan tvingas själv ta ansvaret för den förda politiken.
Motståndarna till nedläggning av landstingen hittas självklart bland dem som drar nytta av dem – i första hand landstingspolitiker, men paradoxalt nog kanske även deras kollegor på riksplanet, eftersom nuvarande system gör det möjligt för båda kategorierna att spela Svarte Petter med ansvaret.

Sammanfattningsvis: Det problem som enligt Ylva Johansson inte borde finnas är redan löst i vår omvärld. Det enda hon och hennes partikamrater behöver göra är att ta av sina ideologiska skygglappar, se sig omkring, studera fungerande system och sätta igång.