»Döm psykiskt sjuka för de brott de begått precis som alla andra medborgare …« Så skriver Lars Jacobsson i LT 23/ 2006 (sidorna 1822-3). Det är ju det vi gör! Oavsett uppsåt och tillräknelighet! Som enda land i världen. Det är problemet. Vägvalet därvidlag gjordes 1962 – bakom beslutet fanns förakt för »metafysik«, som ersattes med den »positiva« (metafysikfria) straffrättsteorin som formulerades av Lombroso (han med födda förbrytare) i kombination med social ingenjörskonst. Läkarförbundet protesterade liksom den dåvarande rättspsykiatriprofessorn Gösta Rylander, som varnade för »svåröverskådliga konsekvenser«. Konsekvenser har det sannerligen blivit.

Svensk lagstiftning står där världen befann sig omkring 350 år före Kristus. Aristoteles är fader till alla moderna rättssystem, utom Sveriges. Enligt Aristoteles krävs det två element för ett brott, nämligen ett objektivt brottsrekvisit (någon har gjort något som han/ hon inte borde ha gjort enligt skriven lag) och ett subjektivt (ont uppsåt, moralisk kompetens och handlingsfrihet). I och med detta definierar man en ansvarig individ. Annars är det en olyckshändelse.

Riksdagsbeslutet 1962 som ledde fram till Brottsbalken 1965 var ett gigantiskt politiskt misstag. Varför detta skedde i Sverige, och bara här, borde redan det föranleda föga smickrande reflektioner kring den svenska nationalkaraktären och vårt styrelseskick. Att vi 40 år senare har kvar samma system, nu korrumperat till något som bara kan kallas principlöst kaos, understryker att det finns ett allvarligt systemfel i vårt system för politiskt beslutsfattande.
Två tunga statliga utredningar (Borgeke och Heckscher) har för länge sedan gjort tummen ner för det nuvarande systemet. Dessa samlar damm på Justitiedepartementet. Av en hög ämbetskvinna, f d generaldirektör, som utreder Rättsmedicinalverkets framtid fick jag nyligen beskedet att det föreligger »legala hinder» för att återgå till den ordning som råder i resten av världen och rådde i Sverige före 1965!

Jag kan instämma i nästan allt som Lars Jacobsson skriver om missbruk av psykiatrin i samhällets tjänst. Inte minst resonemangen om preventiva tvångsåtgärder. Men på en punkt, och det är den viktigaste principiella utgångspunkten för ett civiliserat rättssystem, där har han gruvligt fel. Vi ska inte döma psykiskt sjuka för gärningar som är direkta uttryck för deras sjukdom, antingen dessa är förtecknade i lagen som brott eller inte. Sådana personer är psykiatrins ansvar, och det ansvaret vill och kan vi ta.