Vårt försvar i Läkartidningen för länssjukvårdens vårdplatser [1] har Stig Bengmark (SB) uppfattat som ett uttryck för att vi skulle vara emot strukturrationalisering av svensk sjukvård [2]. Det har han fått om bakfoten. Vi har tvärtom förespråkat utveckling och rationalisering av svensk sjukvård både för 35 år sedan och fortsättningsvis.
En samarbetsgrupp mellan Svensk kirurgisk förening, Svensk förening för allmänmedicin och Distriktsläkarföreningen gjorde redan 1977 ett uttalande i samförstånd angående den framtida rollfördelningen mellan distriktsläkare och sjukhusspecialister – knappast ett uttryck för den negativa inställning som SB vill pådyvla oss.

I dag handlar debatten om den katastrofala bristen på vårdplatser inom framför allt länssjukvården, inte om primärvårdens roll i vårdkedjan. Vi vill varna för det ensidiga antingen–eller-tänkande, som SB och andra ger uttryck för, innebärande att länssjukvårdens vårdplatser skulle kunna reduceras ytterligare från dagens bristsituation om man bara bygger ut den öppna vården utanför sjukhus. Läs vår mer utförliga text om detta i tidskriften Sjukhusläkaren [3] så kanske det blir lättare att förstå !

Redan 1975 skrev SB tillsammans med oss en debattartikel i Läkartidningen och varnade för en sådan utveckling [4]. Vi skrev bla »att behovet av kirurgisk sluten vård expanderar i takt med att distriktsvården förstärks«.
Då gällde diskussionen fördelningen av läkartjänster, i dag gäller den behovet av vårdplatser.
I ovan nämnda samarbetsdokument skrevs bla »Arbetsgruppen är enig om nödvändigheten för primärvården med en väl fungerande dygnet-runt-kirurgisk specialistvård« inom länssjukvården [5]. Ett samförstånd som välkomnades av Läkarförbundet [6]. I WHO-rapporten »Hospitals and health for all« [7] framförs också att en fungerande öppenvård är beroende av en kedja väl fungerande lokala sjukhus. Sedan dessa texter skrevs har vårdplatssituationen ytterligare försämrats, mellan åren 1992 och 2000 med 45 procent.

Man kan inte begära att SB från sin nuvarande internationella utsiktspunkt ska ha någon färsk erfarenhet av svensk sjukhusbunden vardagssjukvård, dvs länssjukvård, och dess arbetsvillkor. Vårdköer, överbeläggningar och utlokalisering av patienter till främmande avdelningar är i dag påtagliga riskfaktorer för patienterna. Bristen på vårdplatser är också ett av de största arbetsmiljöproblemen för all sjukhuspersonal. Patienternas missnöje och frustration försämrar det mentala klimatet i vården och hotar också den medicinska etiken.
Vårdplatsbristen berör också primärvårdsläkarna, som får svårt att placera de patienter som behöver sjukhusvård, eller får ta hand om för tidigt utskrivna patienter. Vårdcentraler och sjukhuskliniker är beroende av samarbete kring de gemensamma patienterna. Sviktar någondera organisationen på grund av resursbrist omöjliggörs fungerande vårdkedjor mellan öppen och sluten vård.
Den förebyggande hälsovård som SB förespråkar, i och för sig inte kontroversiell, kan inte märkbart reducera behovet av sjukhusvård. Förr eller senare blir de hälsovårdade medborgarna äldre och drabbas av ålderdomens sjukdomar och skador, ofta svåra att behandla och rehabilitera utan tillgång till vårdplatser, dvs sjukhussängar.
Visst, vi håller gärna med om att »våra vårdcentraler utgör en fin resurs för framtida hälsoarbete«, men till att behandla och vårda infarkter, hjärnblödningar, magblödningar, appendiciter, frakturer och katastrofsnitt är de inte avsedda. Till det behövs det vårdplatser och specialister i tillräcklig mängd inom länssjukvården.

Vårdens personalorganisationer måste ta på sitt ansvar att till pågående utredning (Svegfors Ansvarskommitté) och beslutsfattare rapportera om vardagssjukvårdens villkor i skuggan av vårdplatsbristen. Om utopiska framtidsvisioner som SB och andra ger uttryck för får stå oemotsagda är risken stor att bilden av framtidens sjukvård blir helt missvisande. Det kan ge upphov till olyckliga sjukvårdspolitiska beslut på felaktiga grunder.