Såsom varandes en av dem som uttalat sig de senaste åren om »samhällsfenomenet asylsökande barn med uppgivenhetssymtom« har jag med stort intresse tagit del av Nader Ahmadis svar på Magnus Kihlboms inlägg om de s k apatiska barnen i Läkartidningen 24–25/2006 (sidorna 1982-4).

Vad jag kan konstatera är att de som hävdat att barnen måste få uppehållstillstånd för att återhämta sig och bli friska hade rätt. Ahmadi säger också att det nu är långt färre barn som insjuknar. Enligt min mening kan detta förklaras med att barnen nu uppmärksammas på ett helt annat sätt i asylprocessen än tidigare.

Första gången jag läste om ett barn som utvecklat uppgivenhetssymtom var i boken »Gömda«. Svenska Emma far väldigt illa i Sverige. Hon har sett pappa misshandla mamma, har själv blivit misshandlad och hotad till livet av pappa. Familjen tvingades att gömma sig. När flickan i princip döende kommer under läkarvård – det är som bekant inte så lätt att söka sjukvård i Sverige när man lever gömd – konstaterar barnpsykologen i mars 1992 att Emma har stort behov av att bearbeta sina mycket traumatiska upplevelser och att »Denna bearbetning kan göras först när hon och familjen befinner sig under säkrare förhållanden«.
Emma tvingades att fly från Sverige och söka asyl i USA för att få den säkerhet hon behövde för att kunna bearbeta sina traumatiska upplevelser. För de asylsökande barnen som flytt till Sverige handlar det om att få säkerhet genom uppehållstillstånd för att signalen att livet är värt att leva ska gå fram. Konstigare än så är det faktiskt inte.

Ahmadi konstaterar att det är »minoriteter som är överrepresenterade bland asylsökande barn med uppgivenhetssymtom«, men drar inte några slutsatser av detta. Kriget i Azerbajdzjan upphörde för tio år sedan. Att barn i familjer där en eller båda föräldrarna har armeniskt ursprung kan utsättas för förföljelse och övergrepp av majoritetsbefolkningen har gått honom spårlöst förbi. För oss som arbetar med flyktingfrågor är det sedan länge känt.
Det skulle vara intressant att få veta vilka siffror i rapporten som är de korrekta. I texten till tabell 7 anges att cirka 69 procent av barnen lever tillsammans med båda sina föräldrar, i tabellen är siffran 50,8 procent. I texten anges att en ganska stor andel av fallen gäller ensamma mödrar, cirka 27 procent, i tabellen anges 20 procent. I texten under tabell 9 anges att det äldsta barnet är 16 år medan tabellen anger 18 år. Texten anger tre flickor och sju pojkar, tabellen tre flickor och åtta pojkar. I texten på sidan 75, där fallen diskuteras, anges att barnet i familj 7 är en flicka, men i tabell 9 är det en pojke.

Ahmadi efterlyser en vetenskaplig och objektiv diskussion kring rapporten. Jag har fått lära mig att att citera rätt och inte förvanska citat för att bevisa hypoteser.
På tre ställen – Ekblad och Raundalen sidan 95, Lars H Gustafsson sidan 98, Kongstad sidan 98 – görs förvanskningar av citat så att de får en helt annan innebörd. Jag nöjer mig här med citatet av Lars H Gustafsson.
I rapporten anges citatet så här: »Läkarens etiska dilemma uppkommer när hon, eller han, menar att Migrationsverket, Utlänningsnämnden eller polis inte ser till barnets bästa … läkaren då stundom agerar i utkanten av lagens råmärken?«
I själva verket lyder citatet: »Läkarens etiska dilemma uppkommer när hon, eller han, menar att migrationsverk, utlänningsnämnd eller polis inte ser till barnets bästa, behandlar barnet på ett diskriminerande sätt och inte följer ’människokärlekens och hederns bud’. Sådant händer. Ska läkaren då vara lojal med de beslut som fattas och verka i deras riktning – eller ska läkaren låta sin etiska kodex ha företräde, även om det innebär att läkare då understundom agerar i utkanten av lagens råmärken?«
Citatet får en helt annan innebörd när man läser hela än den förvanskning som gjorts i Ahmadis rapport.

Jag menar att »myndigheten Hessle« inte iakttagit den saklighet och opartiskhet som Regeringsformen kräver av offentliga utredningar. Jag har därför, tillsammans med Kalle Larsson, anmält Statens offentliga utredningar 2006:49 »Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom – trauma, kultur, asylprocess« för brott mot Regeringsformen till JO för granskning.