Werkös artikel »Bättre rik och frisk än fattig och sjuk« i Läkartidningen 24–25/ 2006 (sidan 1909) är tänkvärd. Den kanske kan ge anledning för oss allmänläkare att fundera över vad vi i vardagen åstadkommer när det gäller gradienter i befolkningens välstånd och hälsa.

I kampen att, gemensamt med den politiska makten och myndigheten Försäkringskassan, försvara vårt välfärdssystem genom att minska de höga sjuktalen undrar jag vilka effekterna egentligen är och vilka intressen vi stöder. När jag bland mina egna patienter ser i vilka fall som FK ifrågasätter sjukpenning eller underkänner sjukintyg, så hittar jag övervägande invandrare, ensamstående kvinnor, personer med låg social status etc. Det skulle vara intressant att få en sammanställning om det verkligen är så att det är de redan fattiga sjukskrivna som vi nu med gemensamma krafter ifrågasätter och tvingar in i »rätt bidragsform« genom lägre och osäkrare ersättning.
Hur många helt meningslösa rehabiliteringsutredningar hos de nya rehabbolagen finansieras av FK?
Är inte de lyckade fallen anekdotiska undantag?

Medikalisering bör vi givetvis undvika, men är det inte arbetslösheten och välfärdssystemets utformning som utgör de starkaste krafterna i sammanhanget? De accelererande kraven på utförlighet i intygen potentierar i sig medikaliseringen. Jag föreställer mig att aldrig förr har så många sjuka fått läsa så många detaljerade beskrivningar av sitt eget sjukdomstillstånd. Knappast salutogent!
Och är det inte så att det numera är skuldbelagt att bli sjukskriven?Då måste det rimligen vara fler sjuka som arbetar. Kanske har vi också lättare att neka resurssvaga personer sjukskrivning än vi har att säga nej till de starka?
Är det inte lite märkligt att sjukskrivningsfrågan utmålas som det stora hotet mot vår välfärd samma år som börsen ger rekordvinster till redan rika aktieägare?