Regeringen har fattat beslut om ändrad indelning av läkarspecialiteterna, vilket påverkar specialistutbildningens utformning. Avsikten med den nya indelningen var bland annat att harmonisera svensk specialistutbildning med övriga Europas utbildningar. En av effekterna av beslutet blir att specialistutbildning till handkirurg i Sverige nu kommer att ske via utbildning till ortoped, dvs handkirurgi blir en grenspecialitet till basspecialiteten ortopedi. I de flesta europeiska länder krävs dock att handkirurger också är utbildade plastikkirurger, dvs handkirurgin är en vidarespecialisering efter plastikkirurgisk utbildning.
För att bli plastikkirurg i Sverige kommer läkaren att först genomgå utbildning till kirurg och därefter grenspecialisering till plastikkirurg. Ingen ingång till handkirurgi finns för specialister i kirurgi. Konsekvensen för en svensk handkirurg, som utbildas inom det nya systemet för specialistutbildning, blir att han eller hon måste vara specialist i ortopedi, handkirurgi, kirurgi och plastikkirurgi för att kunna verka i stora delar av Europa. Denna befängda utbildningssituation kräver en orimlig tidsåtgång och därmed lönebortfall men framför allt betyder det att en stor del av den tid som skulle behövas för den specifika handkirurgiska träningen nu kommer att ägnas åt ovidkommande utbildning. I praktiken stängs därmed möjligheten för svenska handkirurger att verka utomlands. Det bör också i detta sammanhang påtalas att flera europeiska länder arbetar intensivt med att åstadkomma en specialistutbildning i handkirurgi enligt den framgångsrika modell som Sverige tillämpat sedan slutet av 1960-talet.
Efter att handkirurgins representanter, i skrivelser och direktkontakter med ansvariga myndigheter vid ett flertal tillfällen beskrivit konsekvenserna, fattades beslutet att specialistutbildningen till handkirurg skall gå via ortopedi och endast ortopedi. Handkirurgisk verksamhet kräver visserligen god kännedom om ortopedisk diagnostik, teknik och behandling, men lika viktigt är det plastikkirurgiska synsättet på hantering av mjukdelar, lambåtäckning och mikrokirurgi. Handkirurgins unika ställning i gränslandet mellan ortopedi och plastikkirurgi, tillsammans med behovet av nära samarbete med neurofysiologer, kärlkirurger och mjukdelsorienterade radiologer, gör att dessa kontaktytor måste förstärkas och inte försvagas i specialistutbildningen till handkirurg.
Grundkravet från den handkirurgiska specialiteten är uppenbart: Behåll och utveckla den etablerade specialistutbildningen till handkirurg och experimentera inte med högspecialiserad vård. Under alla förhållanden måste utbildningsvägen breddas så att ingång till handkirurgisk specialistutbildning kan ske även för specialister i kirurgi och inte enbart ortopedi.