I Läkartidningen 18/2006 uppmärksammades ökningen av klamydiainfektioner i Sverige. I Björn Herrmanns artikel »Klamydia ökar kraftigt också i Sverige« fanns en uppseendeväckande uppgift om att ektopisk graviditet bland tonåringar ökat mellan 1997 och 2003, från 1,8 till 3,1 per 100 födslar [1]. Detta skulle kunna vara en klamydiarelaterad komplikation.

För TON-ARG är detta en ytterst angelägen fråga. Vi har därför, tillsammans med Björn Herrmann, granskat uppgifterna från Epidemiologiskt Centrum vid Socialstyrelsen. Antalet registrerade ektopiska graviditeter bland tonåringar har i absoluta tal ökat sedan 1996. Antalet är dock mycket litet, vilket försvårar analys. Om de ektopiska graviditeterna relateras till antalet födslar bland tonåringar syns också en ökning, men antalet födslar bland tonåringar är litet, vilket påverkar analysen.
När de ektopiska tonårsgraviditeterna relateras till 100000 kvinnor i åldersgruppen 15–19 år kan förändringar följas över ett längre tidsperspektiv. Man kan komplettera med en beräkning av antalet ektopiska graviditeter relaterade till antalet tonårsgraviditeter, grovt skattade som summan av födslar och legala aborter. Dessa olika beräkningsgrunder framgår av Figur 1, som visar att det inte föreligger någon klart ökande tendens av ektopisk graviditet bland tonåringar sedan 1985. Viss variation är också legio.

Ektopisk graviditet i den yngsta åldersgruppen av kvinnor förväntas inte vara en komplikation till klamydia. Salpingit är den komplikation till klamydia som föregår en ektopisk graviditet, eller en tubarinfertilitet. Infektionskomplikationen salpingit kommer alltså först, och graviditetskomplikationen senare, och det är vanligen först i 25–30-årsåldern som en första önskad graviditet är aktuell.

Varken salpingit eller ektopisk graviditet är enkla att diagnostisera. De är alltså inte »hårda effektmått« för studier, men utgör likväl viktiga komplikationsrisker vid klamydiainfektion och är de diagnoser vi måste analysera. »Tyst salpingit« uppmärksammades av venereologerna vid riksstämman år 2000, och H Thejls skrev 2001 en översiktsartikel för Läkartidningen [2]. Också vid symtom är det numera endast undantagsvis som laparoskopi görs, med undantag av i Malmöregionen. Vad gäller ektopisk graviditet har diagnostiken med (beta)-HCG och ultraljud blivit känsligare, men kanske också mer svårtolkad. Exspektans förekommer, då man kan följa förloppet genom förväntat sjunkande HCG-värden. Kirurgisk intervention, dvs laparoskopi, sker alltså inte alltid.

Som kliniker bör man alltid göra en bedömning av huruvida en kvinna med klamydia har en uppåtstigande infektion eller en okomplicerad klamydia, så att salpingitbehandling kan ges vid behov. Att ge indexpatienten recept på medicin till en partner, rekommenderat av smittskyddsläkarna Christenson och Sylvan [3], är oss därför främmande. Ett sådant förfarande är oförenligt med smittskyddsföreskrifterna, och omintetgör den viktiga patientkontakten där man kan föra en diskussion om smittöverföring, sexuellt riskbeteende och säkrare sex.

Att sedan klamydiainfektionerna ökar – för det gör de – är en ledsamhet. Orsaken torde främst vara att sexualvanorna har förändrats under senare år: partnerantalet har ökat, första träffen-samlag utan kondom likaså, och just kvinnor rapporterar dessa risker i ökande utsträckning. Aborttalen bland ungdomar har också ökat. Ökande alkoholanvändning, ungdomsarbetslöshet och senare familjebildning kan vara betydelsefulla bakomliggande faktorer, värda ytterligare studier. Detta framgår av den utmärkta översikten över aktuell svensk sexualvaneforskning som nyligen gjorts av Margareta Forsberg, på uppdrag av Folkhälsoinstitutet [4].
Framtiden får utvisa vilken strategi som formuleras när Socialstyrelsen tar över ansvaret för smittsamma sjukdomar.

* Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Figur 1. Ektopiska graviditeter i åldersgruppen 15–19 år i Sverige 1985–2004.