Kihlbom och jag är överens om att generaliseringar inte bör tillämpas för vetenskapliga förklaringar av komplexa fenomen. Därefter skiljs våra vägar åt. Medan min rapport fastställer att fenomenet är sammansatt och komplext och att man därför inte kan tillämpa en enskild förklaring tar Kilhbom på nytt generaliseringar till hjälp för att övertyga oss om att trauma är huvudorsaken till barnens uppgivenhetstillstånd.

I artikeln betonar jag att varken kultur, trauma, manipulering eller asylprocess var för sig kan vara enda förklaringen till problematiken, medan Kihlbom, utan att ha genomfört någon vetenskaplig studie i frågan, förklarar trauma som huvudorsaken till över 400 barns situation. Detta är i mitt tycke en grov generalisering. Emellertid återstår det för Kihlbom, och oss andra, att visa varför över 400 asylsökande barn, med ursprung i vissa regioner i världen, under en begränsad tidsperiod insjuknat enbart i Sverige.

Samtidigt anklagar Kihlbom rapporten för att bygga på en svag empiri. Han menar också att jag undviker metodkritiken. Dock misslyckas han med dessa svepande anklagelser att förklara vari dessa svagheter och brister består.
Vad är det i urvalet som är »godtyckligt«? Vilka är svagheterna i rapportens empiri? Är det en svaghet att empirin bygger på ett 60-tal intervjuer i barnens hemländer, att ett 30-tal personer inom vården och ett 10-tal handläggare/offentliga biträden i asylärenden har intervjuats? Att ett dussintal barn och föräldrar som direkt har berörts av frågan också intervjuats? Att aktuella forskningsrapporter om asylprocess i Norden har analyserats och tillämpats?
Min fråga till Kihlbom är på vilken empiri hans egen argumentation är byggd. Kihlbom har aldrig redogjort för hur många fall av barn med uppgivenhetssymtom som han själv har studerat. Vad bygger han sin uppfattning på? Varifrån har hans teorier kommit – förhoppningsvis inte från Goethes och Aristoteles´ texter.

Till slut måste jag påpeka det beklagansvärda i Kihlboms inlägg då han misstänkliggör våra myndigheter, regeringen och Utrikesdepartementet. Han anklagar vår rapport för att vara politisk därför att uppdraget har utgått från regeringen. Antingen antyder han att regeringen och departementen alltid, när de ger uppdrag om offentliga utredningar, beställer politiskt favoriserande studier, eller så menar han att just denna utredning skulle vara ett »beställningsjobb« utifrån ett visst politiskt intresse. I båda fallen handlar det om grova anklagelser, och bevisbördan ligger tung på Kihlboms axlar.