Klamydiaincidensen har kontinuerligt ökat sedan mitten av 1990-talet. Även med hänsyn till att en känsligare diagnostisk metod, polymeraskedjereaktion (PCR), successivt infördes 1994– 1997, som ökade antalet nyupptäckta klamydiafall med ca 10 procent, har en fördubbling av klamydiafallen skett sedan 1999. Bara mellan 2003 och 2004 ökade klamydiaincidensen med 20 procent.

Riskpersoner kan inte identifieras. Per-Anders Mårdh [1] påpekar att vi inte gör någon åtskillnad mellan personer som haft enstaka infektioner och sådana som haft flera klamydiainfektioner och att dessa kan stå för en stor andel av klamydiafallen. Med nuvarande lagstiftning går personer som anmäls för klamydiainfektion inte att identifiera då dessa anmäls med kod. Vi är övertygade om att personer med upprepade klamydiainfektioner utgör en riskkategori och att smittspridningen skulle kunna minska om dessa gick att identifiera. Denna kategori yngre vuxna är ett folkhälsoproblem som sannolikt står för en stor del av klamydiaspridningen och som det är viktigt att nå. Utan kännedom om deras identitet kan smittskyddsläkaren inte genomföra sitt lagstadgade uppdrag att vidta förebyggande smittskyddsåtgärder för den sexuellt aktiva grupp som utgör en särskild smittrisk.

Avseende smittspårningen råder det ingen motsättning mellan Per-Anders Mård och oss. Idealet är att kontaktpersonen infinner sig för provtagning och kontaktspårning, och att man därmed kan föra det goda samtal som leder till att en lång kedja smittade personer identifieras. Tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. Det krävs inte sällan stora resurser för att identifiera och spåra kontakterna och sedan förmå dessa att komma till provtagning, ibland först efter länsrättsbeslut om polishämtning för tvångsundersökning. Det har då ofta förflutit månader sedan smittillfället och personen kan ha hunnit smitta andra och även hunnit självläka. Är personen negativ vid provtagningen kan ingen kontaktspårning göras. Från ett smittspridningsperspektiv är det då sannolikt bättre att snabbt hindra vidare smittspridning genom egenprovtagning, recept och smittspårning genom telefonkontakt i de fall kontakten till indexfallet inte infinner sig.
Smittskyddsläkaren har ansvar för att smittskyddet sker effektivt och att resurserna används på ett ändamålsriktigt sätt. Under perioden 1997–2002 har cirka 300 000 personer testats årligen i Sverige, varav 5–7 procent varit positiva för klamydiainfektion. Under 2005 togs klamydiaprov på 464 528 personer till en kostnad av närmare 100 miljoner kronor. Av dessa var 37 775 personer positiva för klamydia [2].
Av de positiva söker cirka en tredjedel på grund av symtom, och en tredjedel diagnostiseras som kontakter. Den återstående tredjedelen, cirka 12 590 personer, hittas genom opportunistisk testning av >400 000 personer på ungdomsmottagningar, kvinno- och STI-kliniker. Varje positivt klamydiaprov från denna sista tredjedel kostar då närmare 6 500 kronor i enbart laboratoriekostnader.

Slutligen. Trots stora resurser fortsätter klamydiainfektionen att spridas. Det ger anledning att kräva en ny klamydiastrategi. Även om vi delar Per-Anders Mårdhs uppfattning att det är positivt ur ett individuellt patientperspektiv att nuvarande strategi upptäcker fler fall av klamydia, så är den otillräcklig sett ur ett befolkningsperspektiv syftande till att minimera smittspridning av klamydia i samhället och därigenom hejda förloppet av klamydiaepidemin i Sverige.

* Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.