I sin artikel om HIV-prevention i Uganda vidarebefordrar Lars Werkö ett antal direkt felaktiga eller onyanserade åsikter om HIV-prevention i allmänhet och i Uganda i synnerhet som måste bemötas [1]. Han verkar helt okritiskt utgå från artiklar skrivna av journalisten Helen Epstein, som gjort »flera studiebesök i Afrika«.
Bakgrunden är den framgångsrika kampanj i Uganda där president Museveni genom ett personligt engagemang redan 1986 lyckades att mobilisera en folkligt förankrad kampanj mot spridning av HIV, samtidigt som resten av Afrika blundade för problemet. Kampanjen byggde på det förenklade budskapet »ABC« – A för »Abstinence« eller fördröjd sexualdebut för ungdomar, B för »Be faithful«, vars innebörd är uppenbar, och C för »Condomise« eller användande av kondom när A och B inte fungerar. Medier och olika organisationer, inte minst religiösa, deltog i arbetet.

Kampanjen fick mycket starkt genomslag och ledde till en minskning av HIV-prevalensen från 15 procent 1991 till ca 6 procent 2001. I motsats till vad Werkö skriver har en närmare analys visat att minskningen till största delen var relaterad till förändrat beteende, med senarelagd sexdebut och en reduktion i antalet sexpartner men inte till ökad användning av kondom [2,3]. Samtidigt kan man konstatera att kampanjer i andra länder som enbart syftat till ökad kondomanvändning har misslyckats [4]. Den vetenskapligt underbyggda slutsatsen är alltså att livsstilsförändringar syftande till minskning av antalet sexpartner är viktigare för HIV-prevention än ökad kondomanvändning.
Werkö påstår nu att detta framgångsrika arbete hotas genom en ändrad inställning till kondomanvändning som följd av påverkan från »evangelisk kristendom«. Det är oklart var han och Helen Epstein får detta ifrån. Det har kommit rapporter om att HIV-prevalensen i Uganda ökat med ett par tiondels procent under det senaste året, vilket i och för sig kan vara ett observandum, men det kan knappast vara grund för några långtgående slutsatser om orsaker [5]. Man kan ju bara fråga sig hur stor felmarginalen är på dessa siffror?

Kyrkor och religiösa organisationer har en mycket stor betydelse som opinionsbildare i den afrikanska miljön. Många av dessa var tidigt engagerade i HIV-preventivt arbete. Jag har personlig erfarenhet från Centralafrikanska republiken, där den inhemska kyrkan med stöd från svensk mission startade ett framgångsrikt HIV-förebyggande arbete redan i slutet av 1980-talet. Många kristna organisationer i Uganda har gjort liknande, mycket betydelsefulla, insatser [6].
Det är självklart att dessa organisationers ursprung också sätter sin prägel på arbetets utformning. Eftersom 90 procent av Ugandas befolkning är kristna är det på intet sätt anmärkningsvärt att man utövar bön och nämner namnet Jesus på dessa möten.
I ett arbete som berör livsstil och moraliska värderingar är det i själva verket en styrka att man kan relatera till målgruppens värdegrund. Detta ger de religiöst grundade organisationerna med deras lokalt förankrade systerorganisationer en klar fördel jämfört med sekulära organisationer, som ofta kommer med ett utifrånperspektiv.
Att Werkö misstänkliggör de kristna organisationernas HIV-förebyggande arbete för att vara en sammanblandning av »hjälpverksamhet med missionärsverksamhet« och »propaganda från amerikansk evangelism« är ett fult påhopp på ett stort antal människor och organisationer som genom en ofta självuppoffrande insats gjort ett betydelsefullt arbete.

Werkö anser att HIV-förebyggande arbete som syftar till reducering av antalet partner är en »propaganda som stora delar av befolkningen är föga hörsam till«. Han är därmed helt ovetande om de resultat som verkligen uppkommit genom denna »propaganda«, inte bara i Uganda utan även i Tanzania och Zambia. Han kan dock »eventuellt« stödja »en uppmaning … att ha så få sexualpartner som möjligt« i Uganda, eftersom han anser att »samlevnadskulturen i Uganda alltid har varit kännetecknad av att alla ´sleep around´ från tonåren och framåt« (min kursivering).
Det är en vanlig, omhuldad myt att afrikaner är promiskuösa i motsats till oss svenskar. Vid en jämförelse av sexualbeteenden framkommer dock inga större skillnader mellan Uganda och Sverige.
Medianålder för sexualdebut för kvinnor är densamma i båda länderna. Medan 28 procent av ugandiska män i åldern 19 till 24 år uppger att de haft mer än en partner under det senaste året uppger 23 procent av svenska män i samma ålder att de haft fler än två partner! 38 procent av svenska män som lever i fast relation uppger att de haft ytterligare en eller flera parallella relationer vid sidan av [7-9].

Det svenska samhället verkar därmed vara minst lika promiskuöst som det ugandiska. Vad som verkligen skrämmer är att de grundläggande förutsättningarna för en HIV-epidemi finns i lika hög grad i Sverige som i Uganda. Werkö har alltså i högsta grad rätt när han påstår att HIV angår även oss! Hur närmar sig de svenska myndigheterna denna stora utmaning? En undersökning av material från Folkhälsoinstitutet verifierar att tidig sexualdebut och antalet sexualpartner är en stark faktor som påverkar risken att insjukna i STD (sexuellt överförda sjukdomar) även i Sverige, och att man under de senaste åren sett en oroväckande utveckling bland ungdomar, särskilt bland kvinnor som bland annat uppvisar en kraftig ökning av samlag »första kvällen«.
Institutet konstaterar att »de yngre kvinnorna i allt större utsträckning utsätter sig för risk att smittas av sexuellt överförda sjukdomar«, men att »detta kan ses som ett led i en strävan mot allt större jämställdhet mellan könen«. Man framhåller alltså mannens sexualitet som norm och uppmuntrar kvinnan att anpassa sig efter den. Den enda aktiva åtgärd som förespråkas är »att i informationen ge en bild av kondomanvändande som något positivt och lustfyllt«.
Samma förhållande gäller för SIDAs program för hjälp till HIV-prevention i låginkomstländer. På SIDAs kurser får man till och med lära sig att »hata« HIV-prevention enligt ABC-principen [10]. Inga svenska myndigheter har en strategi för att minska eller begränsa antalet partner. Tvärtemot avfärdar man detta som en ickefråga, dvs man blundar för den största orsaken till spridning av STD.

Resultaten från Uganda har verkligen skakat om. I botten handlar det om hur vi ser på sexualitet. Är det en drift som skall uppmuntras att fritt utnyttjas för kortsiktig njutning eller förströelse, men som på grund av risken för livshotande smitta måste omgärdas med stränga säkerhetsåtgärder?
Eller är sexualitet en kraft som för två människor samman och sedan hjälper dem att leva i en unik gemenskap där den kan få fritt utvecklas utan rädsla för smitta? Denna syn är ingen livsförnekande tvångströja utan ger sexualiteten en mening och en skyddande funktion för människan och samhället. Organisationer som vill motivera oss att leva efter den förtjänar samhällets stöd.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.