Ahmadi och jag talar förbi varann, tyvärr. Ännu tycker jag mig inte ha bemötts av sakargument.
Väsentligast i min kritik är att rapporten saknar psykologiska insikter. Den bygger på den alltför enkla tanken att trauma förutsätter tydlig förekomst av våldsamma yttre händelser. Men avgörande är individens inre verklighet, hur händelsen upplevs. Hur sårbar han eller hon är beror av de unika livserfarenheterna, graden av mognad och hur robusta de psykologiska försvaren är.
Nu inför Ahmadi epitetet »politisk«. Det är tillämpligt på hans egen rapport. Den har politiska konsekvenser. Spekulerandet om »misshandel och manipulation« är mums för medierna och flyktingfientlig opinion.
Läsaren må avgöra var tyngsta ansvarsbördan ligger.