I Läkartidningen 24–25/2006 (sidorna 1982-3) kritiserade jag på en rad punkter den senaste regeringsrapporten om asylsökande barn med uppgivenhetstillstånd (SOU 2006:49) för tendentiös förenkling av ett sammansatt orsakssammanhang. Att rapporten nyligen JO-anmälts av två riksdagsmän förvånar inte.

I sitt svar i samma nummer fortsätter rapportförfattaren Nader Ahmadi att försöka förklara bort trauma. »En majoritet« av barnen skulle komma från områden som »i de flesta fall« inte varit krigsdrabbade på många år. Detta påstående är missvisande: de oroliga och våldsamma samhällsförhållandena – som han själv beskriver i sin rapport – kan ha varit tillräckligt traumatiska även om de inte formellt betecknas som »krigstillstånd« eller »väpnade konflikter«.

Med ett generellt uttalande att många asylsökande inte flyr från krig och förföljelser antyder Ahmadi, utan att alls redovisa vad asylutredningarna visat, att de uppgivna barnens familjer flytt av ekonomiska skäl. Vidare säger han att hans studie inte syftar till att förklara enskilda fall av traumatisk reaktion. Men vilket värde har hans förklaringar om de inte gäller för de enskilda fallen?
Logiken är fortfarande bakvänd: det faktum att tillfrisknande »nästan alltid« förutsätter ett positivt beslut om uppehållstillstånd skulle bevisa att tillståndet inte orsakats av traumatiska händelser. Emellertid är förhållandet det omvända: just detta faktum visar att negativa beslut om avvisning till hemlandet – som för flertalet familjer medför rädsla och hopplöshet – ofta har en kausal (och traumatisk) betydelse.

Ahmadi undviker metodkritiken. Visserligen framgår av hans svar att vi är överens om vådan av att generalisera – jag har själv noga undvikit att påstå att trauma föreligger i alla asylsökandes bakgrund – men ändå återkommer nu den svepande tesen om »holistiskt tänkesätt« som den huvudsakliga förklaringen. Den går ut på att man i barnens hemländer skulle prioritera kollektivets intresse framför det individuella. Vi ska övertygas om att dessa barn på den grunden offrar sig för att föräldrarna ska få en bättre ekonomisk situation i Sverige. Däremot skulle familjer i västerlandet, dit Ahmadi inte räknar Ryssland, Serbien och Ukraina, präglas av ett helt annorlunda individualistiskt tänkesätt (underförstått: här ser vi trauma som etiologisk förklaring). Som vid alla generaliseringar återstår för honom den omöjliga uppgiften att med denna enkla tes förklara varför inte alla barn från dessa länder blir »apatiska« när de nekas uppehållstillstånd.

Om Ahmadis förklaring ska ha något värde bör den andelen ju utgöra en majoritet. Hur stor andel utgör då barnen med uppgivenhetssymtom av alla asylsökande barn från de regioner som anges präglade av holistiskt tänkesätt? Eftersom han inte nämner saken har jag med hjälp av Migrationsverkets statistik gjort ett enkelt försök att få en fingervisning om saken. Det totala antalet barn med uppgivenhetssymtom har sedan år 2000 uppgått till kanske – definitionerna är oprecisa – drygt 400 eller i varje fall inte mer än 500 fall. Jag har räknat på de asylsökande barn i åldern 0–17 år som under enbart år 2004 kom från de inalles 17 länderna i det forna Sovjet och det forna Jugoslavien och fått summan till 2807 barn. Låt oss göra de grova antagandena att 1500 av dessa var i det åldersspann som barnen med uppgivenhetssymtomen befinner sig i och att de utgjort ungefär samma antal under de sex åren från år 2000. I så fall utgör dessa barn 3 procent av det totala antalet asylsökande barn 0–17 år från länderna i fråga.

Det absurda i Ahmadis generaliserande förklaring blir också tydligt när man försöker tillämpa den på andra »epidemiska« beteenden. Till exempel skulle man ge en enbart individualpsykologisk men inte kulturell förklaring till senare års explosiva ökning av antalet flickor i västerlandet som skär sig.
Poängen med ett sådant psykologiskt tänkande som saknas i Ahmadis rapport är just att det inordnar kulturella och symboliska influenser i förståelsen av hur den enskilda personen reagerar på trauma. Människor reagerar både likartat och olikartat, beroende på både den alltid individuellt unika livshistorien, den ibland gemensamma kulturmiljön och den principiellt likartade stressfysiologin.
Några, men inte alla, i samma kultur »insjuknar«. Några, men inte alla, soldater i krig utvecklar stridsneuros, några, men inte alla, kvinnor svimmade i sekelskiftets Europa, några, men inte alla ungdomar, suiciderade i den tyska »självmordsepidemin« på 1800-talet som blossade upp sedan Goethe publicerat sin roman om den unge Werthers lidanden. Ett antal, men inte alla, nutida japanska ungdomar uppvisar det sk Hikikomori-beteendet med undandragande i total passivitet och isolering.

Ahmadi avslutar med att förklara att hans rapport, den nationella samordnarens rapport som utgår från regeringen och Utrikesdepartmentet och ska utgöra underlag för regeringens asylpolitik, inte är politisk utan i stället objektiv och vetenskaplig. Däremot betraktar han min kritik som ett politiskt inlägg. Man väljer den etikett man vill ha.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.