Intressant nog tar varken Lars Werkö eller Roland E Andersson i sina inlägg i Läkartidningen 30–31/2006 (sidorna 2243-4) upp fattigdomen som största bidragande orsak till aidsepidemin i Afrika – även om Werkö diskuterat fattigdomens betydelse för ohälsa i andra sammanhang. Således finns ett mycket tydligt samband mellan ett lands ekonomiska nivå, mätt i BNP/capita, och dess hälsoläge, som kan illustreras som i Tabell I.
Det är fattigdomen som gör att människor i Afrika inte har råd med sjukvård och mediciner, och dör i enkla och botbara sjukdomar som malaria och mag– tarm- och lunginfektioner. Det är fattigdomen som gör HIV/aids till ett så stort problem i Afrika, men inte i tex Sverige – där alla människor är i praktiken ekonomiskt oberoende, kan välja sin livsstil och lätt komma över kondomer om man så önskar, och dessutom får adekvat hjälp och bromsmediciner om olyckan ändå är framme, och man råkar smittas.
Jag har själv erfarenhet av exakt samma missionssjukhus som Roland E Andersson, i Centralafrikanska Republiken. I det kvinnoprojekt som pågår där är det övergripande problemet att familjerna, av framför allt ekonomiska orsaker, lever splittrade. Att männen arbetar och bor på andra håll, kommer hem till familjen med oregelbundna intervall, gör sina fruar gravida och smittar dem med olika sjukdomar. Hur skall dessa ekonomiskt beroende och utlämnade kvinnor kunna ändra sitt »riskbeteende«?
Med all respekt för den vård missionssjukhusen erbjuder vilar här en anda av »ta-dig-i-kragen«-tänkande över hela aids-problematiken. Övergripande strukturproblem internaliseras till frågor om personlig etik och moral. Det är lättare, och billigare, att sälja livsstilsförändringar än att bidra till höjd standard och verklig ekonomisk utveckling. Samma moralism präglar också vissa politiska partiers ständiga tjatande om »demokrati först – bistånd sedan«, som villkor för att vi skall dela med oss av vårt överflöd!
Hälsa, framför allt kvinnohälsa, stavas ekonomiskt oberoende. Stöd till kvinnors reproduktiva hälsa, fria och säkra aborter och möjlighet till kejsarsnitt på lokal nivå. Utbildning, alfabetisering. Biståndssatsningar på skola, vård och infrastruktur. Skuldavskrivning. Rättvisa handelsavtal och patentregler, som ger de fattiga tillgång till nödvändiga mediciner. Och – framför allt! – ett slut på rövandet av de fattiga ländernas resurser.
