Det är alltid trevligt att se att någon läst den »skröna« jag skrev i Läkartidningen 21–22/2006 (sidan 1757). Några kommentarer till min gamle samarbetspartner i Göteborg, Kjell Rådegran. Leonardus Botallus beskrev 1565 fostercirkulationen [1] och beskrev »a pathway of the blood from the right atrium to the left ventricle«, det vill säga foramen ovale. Botallus döpte denna passage efter sig själv till ductus Botalli. Vid översättning till tyska kom denna ductus Botalli att bli epitet för ductus arteriosus. Kjell undrar varifrån jag fått detta. Det står bland annat i Castiglionis bok »A history of Medicine« [2]. Men även Olley och Coceani har beskrivit detta i »Paediatric Cardiology, volume 2« [3] , liksom i den utmärkta »Congenital Heart Disease« [4], där Bill Rashkind sammanställt de viktigaste publikationerna inom barnkardiologins och barnhjärtkirurgins område från Babylons tid och framåt. Där finns bland annat Crafoords, Nylins och Blalock–Taussigs originalartiklar republicerade. Om nu inte Botallus beskrev ductus arteriosus så gjorde Galenos det år 131. Så man borde därför i stället kalla ductus Botalli för ductus Galeni!

Sedan om Gross. Kjell Rådegran ringde mig för några veckor sedan och undrade varifrån jag fått detta om att Gross åkte över till Sabbatsbergs sjukhus 1944 för att se hur Crafoord gjorde coarctatiooperationen. Jag har inte hittat varifrån jag fått detta men sannolikt var det någon av mina numera döda kollegor på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, som berättade det för mig. Jag accepterar det som Kjell skrev att Gross plockade upp informationen om operationsmetoden som referent i Journal of Thoracic Surgery och fördröjde publikationen så att han hann göra ett antal operationer och slänga in sin beskrivning till Surgery.
Min intention var att beskriva Gross´ beteende »att stjäla upptäckten«. Det liknar för övrigt väldigt mycket Barnards beteende när det gällde hjärttransplantationen. Under sin ledighet besökte han Stanford och Shumway, som gjort det stora experimentella arbetet om hjärttransplantation men ännu inte hunnit eller kanske fått göra det på människa. Barnard störtade hem till Sydafrika och gjorde två transplantationer; bägge patienterna levde endast en kort tid, men Barnard blev känd i hela världen.

Slutligen om Alfred Blalock. Han försökte hitta en metod att förbättra situationen för patienter med coarctatio aortae. Han delade vänster aorta subclavia och böjde ned den och sydde in den ända till sida i aorta descendens nedom koarktationen [5]. Det var ingen bra operation. Hade han i stället gjort en »subclavian flap«-plastik, så som Waldhausen [6] och senare Hamilton och medarbetare [7] beskrev, så kanske inte Crafoords metod skulle ha blivit så allmänt använd. Gösta Mellgren beskrev i sin avhandling [8] hur bra denna metod är, framför allt hos spädbarn.

Helen Taussig uppmärksammade Blalocks operation och föreslog att han i stället skulle sy in den delade subklavian i pulmonalisartären; Blalock–Taussig-anastomosen var född. Helen Taussig uppskattade operationen väldigt mycket och släppte inte sina patienter till intrakardiell korrektion, sannolikt färgad av den höga mortaliteten som operationen hade i början. 1958 opererades till exempel på toraxkliniken på Karolinska Sjukhuset 20 barn med Fallots tetrad, varav 17 avled, en mortalitet på 85 procent. I dag är mortaliteten mindre än 1 procent.
Som jag skrev var det Taussig som var innovativ och borde ges kredit. I dag säger hjärtkirurgerna slarvigt »Blalock-operation«. Om de inte ger metoden rätt namn borde de kanske förkorta namnet till Taussig-operationen i stället.

Jag nämnde aldrig skälet till min skröna. Jag höll föredrag för Göteborgs Medicinhistoriska förening hösten 2005 om barnkardiologins och barnhjärtkirurgins historia och blev då uppmanad att »försöka rätta till« detta om ductus Botalli. Därav artikeln i Läkartidningen 21–22/2006.