Henrik Lagerlöf var en snäll människa, men var det något som kunde få honom att bli arg och upprörd var det tidskriftsredaktörer som inte kontrollerade vad de tryckte. Han ägnade sina sista år åt att förfölja ledningen för Acta Medica Scandinavica, som han ansåg misskötte sitt pastorat. Hade han levat hade han rutit till mot vad Läkartidningen skriver under Citatet i nummer 26–27/2006 (sidan 2076).
Hela hans kliniska utbildning skedde hos Hilding Berglund, inte delar, även om han var amanuens på kemiska och patologiska institutioner något år.
Henrik var en briljant internist, det är rätt, men om hans kliniska början skall hamna inom någon specialitet var det gastroenterologi. Han studerade under lång tid galla och pankreas och deras sjukdomar och skrev en banbrytande avhandling om pankreassekretionen. Hans »korridorpatienter« var uteslutande sådana med märkliga buksymtom.
När vi införde hjärtkateteriseringstekniken för kardiovaskulära studier på S:t Eriks sjukhus 1947, var han en av de ledande tänkarna och skrev tillsammans med mig och andra en rad internationellt uppmärksammade arbeten, bla ett som fick Alvarengapriset.

Men kardiolog var han aldrig – på annat sätt än att han som underläkare hos Hilding Berglund enligt dåtidens specialistbestämmelser kunde kalla sig för det. Han »hoppade« således inte över till gastroenterologi när han som chef på Karolinska sjukhusets medicinklinik stimulerade studier av mag–tarmkanalen – han utvidgade sin första kärlek, där han tidigt var ledande.
Att han mera var bisarr än »förvirrad i sin framtoning« hade den briljanta sjuksköterskekåren på S:t Eriks sjukhus riklig erfarenhet av. Seglare som mötte honom på Kanholmsfjärden skakade på huvudet när de noterade att han ökat segelytan med en badrock för att få upp farten…