»De apatiska barnen« är ett begrepp som kommit att användas för att beskriva en synbarligen ny sjukdomsbild, som på bara några år visat sig hos ca 500 barn till asylsökande personer från Balkan och forna Sovjetunionen. Barnen har dock inte varit apatiska i detta ords gängse betydelse. Enligt den systematiska symtombeskrivning som presenterats [1], är det i själva verket huvudsakligen fråga om barn som är somnolenta eller medvetslösa.
Några kolleger, främst inom barnpsykiatrin och pediatriken, kom snabbt att dra slutsatsen att tillståndet var av psykiatrisk natur och hade utlösts av de plågsamma erfarenheter av krig och övergrepp som barnen gjort i sina hemländer före ankomsten till Sverige. Av skäl som jag tidigare redovisat [2] ter sig denna hypotes mindre sannolik. I stället har jag föreslagit att man skulle undersöka om barnen inte i själva verket är förgiftade.
Kollegan Marco Scarpinati Rosso vänder sig inte bara mot min förgiftningshypotes som sådan utan kanske ännu mer mot att jag alls framfört den. Det har, enligt Scarpinati Rosso, lett till »obehagliga konsekvenser« för patienter han träffar »nästan varje dag«. Det är fråga om patienter som är asylsökande och föräldrar till barn med »apatiska reaktioner på kris«, och de obehagliga konsekvenserna utgörs av att »de utsätts för inte bara misstankar utan också husrannsakan, polisförhör och blodprovstagningar«.

Scarpinati Rosso överskattar dock sannolikt mitt inflytande över polis och åklagare, om han tror att dessa rättsvårdande myndigheter skulle tillgripa långtgående tvångsåtgärder utan annan grund än några debattinlägg av mig. Om han anser att några ogrundade tvångsingripanden gjorts kan han be Justitieombudsmannen att utreda vad som förevarit.
Det är anmärkningsvärt att Scarpinati Rosso inte med ett ord berör det oerhört bekymmersamma förhållandet att hundratals barn under veckor till månader befunnit sig i ett tillstånd av kraftigt sänkt medvetande, som inte kunnat ges en medicinsk förklaring. Detta kan inte rimligen bero på någonting annat än att han är så övertygad om att tillståndet har en psykologisk förklaring att andra alternativ över huvud taget inte behöver beaktas. Detta är en farlig hållning. Läkare som låter sig styras av förutfattade meningar kan lätt bli farliga för sina patienter.
Scarpinati Rossos debattinlägg synes handla om de sk apatiska flyktingbarnen, men han anför ingenting nytt som skulle kunna kasta ljus över detta egendomliga och tidigare ej kända fenomen. Inte heller framför han något argument för att min förgiftningshypotes skulle vara felaktig.

Det centrala budskapet i Scarpinati Rossos inlägg gäller i stället psykiatrins roll i samhället. Han tycks förfäkta åsikten att psykiatern skulle inta en särställning i läkarkåren på det sättet att just psykiaterkåren inte borde låta sig styras av sedvanliga krav på empiri i sitt arbete.
Hans argumentation är inte alldeles lätt att följa men antyder att han anser att psykiatern, till följd av psykiatriämnets komplexitet, måste gå utanför traditionella medicinska principer i sitt arbete. Om psykiatrerna inte gör det »förlorar vi patienternas, kollegernas och samhällets förtroende«, skriver Scarpinati Rosso.
Själv är jag av diametralt motsatt uppfattning. Psykiatrin har redan förlorat mycket av det förtroende som tidigare funnits. De senaste årens psykiatridebatt har tydligt visat detta. Endast genom att följa strikt medicinska och vetenskapliga kriterier i vårt arbete kan psykiatrin återvinna det förtroende som denna viktiga specialitet måste ha hos patienter och kolleger.