Den bilägare som fått sin bil underkänd av bilprovningen vänder sig naturligtvis till en bilverkstad med önskemål om snabbast möjliga reparation. Om hon då får beskedet att bilen blir uppsatt på en okänt lång väntelista blir hon sannolikt upprörd. Visserligen behöver hon en bil omgående, men hon kan faktiskt hyra en felfri ersättare under väntetiden.
Om bilägaren själv blir allvarligt sjuk, sätts också hon upp på väntelista för behandling. Under en okänt lång väntetid måste hon leva med sin smärtande höft, sin starriga syn eller sina läckande hjärtklaffar. Och det finns ingen ersättning att hyra. Visst kan hon räkna med att förr eller senare bli åtgärdad, men hur skall hon kunna planera sitt liv tills hjälpen kommer?
I mitten av 1960-talet var långa väntelistor ett krav för att Socialstyrelsen skulle bevilja sjukhuskliniker tillstånd att inrätta nya läkartjänster. När efterfrågan på denna typ av dokumentation upphörde visade det sig att väntelistorna innehöll personuppgifter som blivit inaktuella. Några patienter hade avlidit, andra hade emigrerat eller behandlats på annat håll. Många hade spontanläkt eller av annan anledning förlorat intresset för åtgärd.
Ledningen för ett välskött laboratorium, en mottagning eller en sjukhusklinik känner sin enhets kapacitet väl och är rimligtvis också bekant med efterfrågan på dess tjänster. Det finns alltså inget behov av den gamla tidens väntelista, som så flagrant ignorerar patienternas legitima krav på att kunna planera sina liv.
Nytillkomna patienter bör kunna få ett preliminärt datum för planerad åtgärd. Inte blir vården effektivare av att kliniken har en otidsenlig väntelista?! Finns det kolleger som fortfarande använder den gamla tidens väntelista i sin vårdplanering, och hur motiverar man i så fall detta beslut?
