Min gamle arbetskamrat Ants Anderson vill behålla Brottsbalksprinciperna som började gälla 1964 (Läkartidningen 37/2006, sidorna 2668-71). I resten av världen, inklusive våra grannländer, råder en annan ordning, som har 2300 år på nacken. Kombinationen av Brottsbalkens principer och utformningen av de psykiatriska tvångslagarna har lett till svåra problem, professionellt (vad är en allvarlig psykisk störning, APS?), etiskt (tvångsvård av personer som inte har en APS – Hawaii-fallen) och konsekvensmässigt: vattentäta skott mellan påföljdssystemets huvudalternativ, övervård av rättspsykiatriska patienter, underdimensionerad vård av psykiatriska patienter och näst intill ingen vård av fängelseintagna. Har man sedan läst sin Zaremba [1] har man skäl att bli, som Ants Anderson uttrycker det, »förbluffande våldsam« när man skriver om eländet.

Brottsbalksprinciperna infördes utan debatt av representanter för social ingenjörskonst. Läkarförbundet varnade, vår gemensamma gamla chef (rättspsykiatriprofessorn Gösta Rylander) likaså. Hur de psykiatriska tvångslagarna LRV och LPT sedan kom till vill jag inte ens tänka på (jag medicinerar mot hypertoni). Sverige är inte någon intellektuell och moralisk stormakt – de särlösningar vi valt är i detta fall definitivt inte bättre än andras. De måste vara avsevärt bättre för att vara värda att behålla i en alltmer gränslös värld.
Ants Anderson, liksom Lars Jacobsson (Läkartidningen 23/2006, sidorna 1822-3;26/2006, sidorna 2069-71) och Brottsbalken, menar att ingen människa saknar ansvar för sina handlingar. Det är ett uppenbart orimligt påstående, och dessutom grymt. Vi dömer inte en femåring som anlägger eld till ansvar för mordbrand, och borde inte heller döma en utvecklingsstörd med motsvarande intelligensålder, och inte en person som utför samma handling i anslutning till ett temporallobsepileptiskt anfall. Lika lite som en akut psykotisk person vars röster tvingar honom att anlägga eld.

Men vi gör det i de tre senare fallen. Att detta är fel insåg Aristoteles, och den insikten är sedan hans tid en del av det västerländska kulturarvet, och av juridiken. Inom denna har man mer än 2000 års erfarenhet av att dra gränsen mellan tillräkneliga och otillräkneliga. I Sverige har vi 14 års erfarenhet av att dra gränsen mellan APS och icke-APS. Löss bör inte ryta opåkallat.
Låt juristerna sköta det de ska kunna inom ramen för sin yrkestradition – tillräknelighetsbedömningar. De rättspsykiatriska undersökningarna bör vara en delmängd av underlaget för dessa bedömningar, varken mer eller mindre. När jag började i rättspsykiatrin, 1966, låg undersökningstiderna, och därmed häktningstiderna, mellan 6 och 12 månader. »Overkill«, dyrt och meningslöst. Så kunde det bli i en disciplin som var professionellt isolerad och bara sysslade med utredningar.

Låt rättspsykiatrin bli en subspecialitet som förutsätter allmän¬psykiatrisk specialistkompetens. Bredda uppdraget och kompetensen till att omfatta såväl utredning som öppen och sluten vård och förebyggande arbete. Definiera personkretsen utifrån problemkomplexet psykisk störning (inklusive missbruk) och antisociala handlingar. Då blir rättspsykiatrin spännande, utmanande och samhällsnyttig.
Särbehandla en liten grupp, de otillräkneliga. Sådana bedömningar är inte svåra. Dagens hårklyverier långt in i gråzonen av det illa definierade APS-begreppet, med rättsliga konsekvenser som kan sträcka sig decennier in i framtiden, kan vi avvara.