Gunnar Eckerdal har givetvis rätt i att det är otillfredsställande att mistelpreparaten fortfarande är s k frilistade, dvs kan säljas trots att lagstiftningen om naturmedel för injektion upphävts och att modern effektdokumentation till stöd för deras användning som läkemedel saknas.

Bakgrunden är, som så ofta när gammal lagstiftning ersätts med ny, komplicerad. Mistelpreparaten har funnits på den svenska marknaden sedan 1980-talets början. 1993 kom den nya läkemedelslagstiftningen där begreppet naturmedel för injektion försvann. Produkterna omklassificerades som läkemedel och fick tillfälliga försäljningstillstånd kopplat till en begäran om uppdatering av dokumentationen som kunde stödja produkternas användning som läkemedel. En genomgång av dokumentationen vid det tillfället gav dock vid handen att effektdokumentationen var otillräcklig för godkännande, att ny klinisk dokumentation kunde väntas och att produkterna farmaceutiskt och toxikologiskt höll acceptabel kvalitet.

Försäljningstillstånden har sedan successivt förlängts, huvudsakligen mot bakgrund av att produkterna använts länge utan alarmerande biverkningar men också på grund av att forskning fortfarande bedrivs inom området. Mekanistiska och kliniska studier publiceras fortlöpande i ansedda tidskrifter, men Läkemedelsverket delar uppfattningen att idag tillgängliga studier inte medger en kvalificerad nytta–riskvärdering [1-6].
Samhällets önskemål om tillgång till alternativa behandlingsmetoder har lett till att t ex antroposofiska Vidarkliniken, där mistelpreparaten används, har vårdavtal med flera av Sveriges landsting vilket också har betydelse i sammanhanget. Dessa samhällets önskemål avspeglas även i 5 §, 2 stycket i Läkemedelslagen där man konstaterar att tillstånd till försäljning av antroposofiskt medel kan meddelas om det finns särskilda skäl.

Situationen bör således ses i detta historiska perspektiv. Läkemedelsverket har, mot bakgrund av den komplicerade situationen, valt att följa den vetenskapliga dokumentationens framväxt utan att sätta ett absolut slutdatum för frilistningen och samtidigt möjliggjort för den enskilda läkaren att välja att inte behandla med preparaten. Patienten måste själv ta initiativet till behandlingen, och läkaren är skyldig att informera om att produktgruppen inte genomgått normal läkemedelskontroll.