Sedan 1993, när Läkemedelslagen trädde i kraft, har mistelpreparaten Iscador och Helixor försålts i Sverige som läkemedel. Läkemedelsverket inväntar dokumentation från tillverkarna inför beslut om godkännande. Läkare kan förskriva preparaten på patientens begäran. Dock är det inte tillåtet att rekommendera behandlingen, eftersom den inte överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta förfarande är troligen ganska obegripligt för lekmannen. Receptet ses som en garanti för att medlet har effekt.

Det råder ingen oenighet bland svenska läkare om att mistelpreparat saknar effekt vid cancer. Mistelpreparat rekommenderas inte i några svenska cancervårdprogram, mig veterligt inte i några vårdprogram utomlands heller. Det finns inte några studier som med etablerad vetenskaplig metodik visar på förlängd överlevnad eller bättre livskvalitet vid mistelbehandling. Medlen har använts sedan mellankrigstiden, och det har genomförts ett mycket stort antal studier av varierande kvalitet. Motivet att tillmötesgå patientens önskan om behandling är humanitärt: den svårt sjuka patient som önskar en relativt ofarlig, om än ineffektiv, behandling för att upprätthålla sitt hopp skall inte stoppas.
I mitt arbete som läkare i palliativ vård möter jag emellanåt patienter som använder mistelpreparat. De vill gärna att jag skall bekräfta att det är bra. Det kan jag inte göra. Om jag förstår att patienten vill slippa information om mistelpreparatens avsaknad av medicinsk effekt respekterar jag självklart detta. I palliativ vård strävar man fortlöpande efter att finna vägar till hopp och livskvalitet. Enligt min bedömning är det bra för patientens hopp att veta att läkarens information grundar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Hur skall patient och närstående annars kunna lita på all annan information – läkaren kanske friserar informationen för att trösta? Hopp handlar för döende människor ofta om helt andra saker än injektioner. Relationer, trygghet, tillit och känsla av sammanhang är oändligt mycket viktigare.

Nuvarande system med försäljning enligt undantagsregel kan inte fortsätta hur länge som helst. Det är svårt att försvara ett mångårigt undantag från regeln att läkemedel försäljs först när godkännandeprocessen är avslutad. Tillverkarna av mistelpreparat stimuleras knappast idag att ta fram bra data – de får ju sälja sina preparat ändå!
Läkemedelsverket bör snarast sätta upp ett sistadatum till vilket dokumentation måste ha inkommit. Därefter bör högst några månader förflyta innan verket kan besluta om godkännande. Då kan det tillfälliga försäljningstillståndet bytas mot godkännande eller förbud.

Om mistelpreparat förbjuds står alltid licensförfarande till buds i fall av trängande humanitära skäl. Det är bättre än dagens system, eftersom lekmannen då tydligt förstår att vetenskap och beprövad erfarenhet inte stöder hypotesen att mistelpreparat förbättrar cancerpatienters sjukdomsprognos.