Enligt beslut av »The International Committee of Medical Journal Editors (ICMJE)« måste alla kliniska studier som påbörjades efter juli 2005 vara registrerade i en öppen databas för att få publiceras i vetenskapliga tidskrifter [1]. De måste dessutom ha blivit registrerade innan de startades!

Detta leder till två problem. För det första är det oklart i vilken databas studier lämpligen ska registreras. För det andra kan kravet på ytterligare blanketter avskräcka de kliniska »småforskarna« från att förverkliga sina idéer om en eller annan liten studie. Detta är allvarligt.
Den vardagliga »småforskningen« löser enkla men irriterande kliniska problem: Blöder snittföring A mer än snittföring B? Är det bäst att gipsa akillessenerupturer si eller så? Behöver ulnara kollateralligament i tummen reinsereras efter losslitning, eller räcker det att bara peta in dem under extensoraponeurosen? Listan kan göras lång. Exemplen kommer från ortopedin, men kunde säkert hämtas från de flesta specialiteter.
Denna typ av studier, »småforskning«, görs i alltför liten utsträckning. Det är synd, för de skulle inte bara lösa en del praktiska kliniska problem, utan även bidra till ökat intresse och tankemässig spänst i vår av organisationsdiskussioner förmörkade vardag. Små, enkla studier ska förstås underställas samma krav på vetenskaplig stringens som stora, men de borde underlättas, inte försvåras av formalia anpassade för industrisponsrade läkemedelsstudier.

Svårigheten med vår vanliga vetenskapliga metod, att hitta på en hypotes och sedan försöka falsifiera den, är att alla hypoteser i princip är lika mycket värda innan de testas. Hur ska man välja ut vilka hypoteser som är värda att pröva? Tyvärr påverkas valet ofta av kommersiella intressen. Här har de kliniskt erfarna och basvetenskapligt kunniga läkarna stora möjligheter att göra nytta. Deras forskning har ofta karaktären av altruistisk småforskning, men hotas av vad som upplevs som en betungande byråkrati.
Behovet av granskning i etisk nämnd upplevs av många som besvärligt men överkomligt. De flesta är medvetna om att det bidragit till att rensa ut studier utan rimlig möjlighet till tolkningsbara resultat, och ser granskningen som en hjälp i studieupplägget (alla etiska nämnder borde ha en statistiker).

Att sedan tvingas fylla i ytterligare blanketter med samma uppgifter till en studiedatabas skulle kanske inte ta så väldigt lång tid, men riskerar att skapa en känsla av meningslös exercis som många stegrar sig inför. Jag har bevittnat hur kollegor har storknat inför ganska enkla formulär, troligen för att det känns förnedrande att tvingas göra onödigt arbete. Dessutom är många osäkra på sin engelska.
Eftersom det är oklart vilken databas man lämpligen registrerar sin studie i, pågår nu diskussioner om att skapa ett helt nytt studieregister i Sverige eller EU. Man kan lätt föreställa sig vad det skulle kosta i tid och pengar! Dessutom behövs registret omedelbart.

Mitt förslag till lösning på dessa problem är att Centrala etikprövningsnämnden skulle lägga ut alla ansökningar på sin webbplats efter att de bifallits. Det blir ingen ytterligare byråkrati, som kan avskräcka småforskarna. Det är ett logiskt ställe att leta på, om man vill veta vilka studier som pågår. Kostnaderna blir små, och registret kan införas snabbt. En kort sammanfattning på engelska borde räcka för den internationella publiken, som ju sedan kan mejla sökanden för ytterligare upplysningar vid intresse eller behov. Skulle en industrisponsor vilja registrera studien i en amerikansk databas, möter detta inget hinder.