Med risk för att ytterligare en gång framstå som en gammal gnet framlägger jag här en komplettering till inledningen i docent Sven Nilssons utmärkta artikel om Anders Anderson i Läkartidningen 37/2006 (sidorna 2678-9). Nilsson anger att åtta naturvetare suttit i Svenska Akademien, varav fyra varit medicinare. Jag tar dem i utnämningsordning: Israel Hwasser, Anders Anderson, Gustaf Retzius och Lars Gyllensten. Men Sven Nilsson har missat en femte läkare, den väl störste och för övrigt den förste i den illustra kretsen: Jöns Jacob Berzelius, som invaldes 1837 och dog 1848. Han kom sålunda aldrig att sitta i församlingen tillsammans med antagonisten Hwasser, som invaldes 1854.
Det glöms av någon anledning ofta bort att Berzelius var utbildad läkare, till och med verksam en tid som fattigläkare i Stockholm. Han var dessutom en av Svenska Läkaresällskapets grundare samt stor del av sitt liv lärare för läkare. Han tillträdde 1807 den professur i medicin och farmaci som fanns vid Collegium medicum och som vid Berzelius’ tillträde hade sin främsta undervisningsskyldighet vid det s k Kirurgiska undervisningsverket. Beteckningen på professuren ändrades till kemi och farmaci 1813 när kollegiets gamla professurer inkluderades i Mediko Kirurgiska Institutet (senare Karolinska institutet) vid David Schulz von Schulzenheims stora omorganisation av kollegiet 1813. Berzelius’ namn kom därefter att förknippas med det unga institutet för vilket han stred.
