Eric Bertholds skriver att vinstdriven vård inte löser sjukvårdens problem. Dessa problem är f n väntetider och svårighet att få läkarkontakt. Men köer är ju det socialistiska samhällets signum. I Sovjetunionen och dess lydstater var det alltid kö i affärer och för att få kapitalvaror, t ex en bil. I en liberal stat reglerar efterfrågan också tillgången. Vill många köpa billiga, bra möbler, så startar en Ingvar Kamprad IKEA överallt, där efterfrågan finns. Vi skall få en garanti för att få träffa en specialistläkare inom tre månader! Inte väntar vi i tre månader på att få köpa en bil!
Det socialistiskt styrda landet har på flera sätt försvårat tillgängligheten inom sjukvården. Den s k sjukronorsreformen 1970 förbjöd läkarna att ha privatmottagning på sjukhusen. Förut kunde man ringa till en specialistmottagning och få tid rätt omgående. Läkaren fortsatte sin mottagning så länge det behövdes. Dels fick han betalt för det, dels kände han ett personligt ansvar för de patienter han tagit emot. Nu blev sjukhusmottagningen en landstingets affär. Patienten fick ofta inte träffa samma läkare vid återbesök, och läkaren hade samma inkomst, oavsett hur många patienter han tagit emot.
Den socialistiska landstingsmajoriteten ströp Läkarhuset i Uppsala på 1990-talet, tvang läkarna att gå i pension på 65-årsdagen och tillät ingen ny läkare att överta deras praktik. På Läkarhuset hade vi inga långa väntetider, vi tog alltid emot telefonsamtal direkt och arbetade så länge det fanns patienter i väntrummet.
Med fri etableringsrätt för privatpraktiserande läkare, som det finns för tandläkare och hantverkare, försvinner väntetiderna. Tror någon att det skulle bli för många privatpraktiker? Det reglerar efterfrågan. Får man inte patienter så flyttar man. Framför allt är den fria etableringen en vinning för patienterna som kan välja den läkare som de har förtroende för.
Socialisterna skrämmer med att vi skulle få en överkonsumtion av läkarvård vid fri etablering. Det är en vanföreställning. För det stora flertalet människor är det inte så oemotståndligt lockande att besöka läkare att man kostar på sig det i onödan. Visst finns det psykopatologiska undantag, det har vi alla erfarit, men de är inte fler än att vi kan hantera dem.
