Jag är uppriktigt ledsen att jag inte var mer saklig i mitt lite raljanta inlägg i abortfrågan i Läkartidningen 38/2006 (sidan 2764). Detta fick uppenbarligen till följd att flera kolleger, många engagerade i föreningen »Kristna läkare och medicinare« (KLM), tyckte att jag uppträtt ohyfsat. Jag tar till mig av kritiken …
Vad debatten borde handla om är såklart ifall man som ordförande i en lobbyorganisation skall redovisa detta när man debatterar den aktuella frågan. Vidare, och självklart viktigast, sakfrågan; rätten till fri abort.
Min ståndpunkt är enkel, fri abort är en nödvändighet. Historien torde tjäna som bevis. Den svenska lagstiftningen är bra och har ett starkt stöd i samhället.
Min initiala upprördhet, som ledde till de lite väl hårda formuleringarna, har säkert sitt ursprung i den kränkning det innebär, för oss med personlig eller professionell erfarenhet av abort, att läsa de åsikter som abortmotståndarna ger uttryck för utanför LTs mer välpolerade debattforum.
Skall man tas på allvar i en debatt måste man, precis som jag nyligen fått påpekat för mig, stå för sin ideologi, vara ärlig med sitt uppsåt och inte såra andra. Jag har nu tagit detta till mig; frågan är när vi skall få slippa nedanstående och liknande argument?
»… den grövsta av alla kränkningar – att med våld beröva andra människor deras liv, deras rätt att födas och att leva i gemenskap med andra« (ur krönika på JA till Livets webbplats).
*
Därmed sätter vi punkt för det här meningsutbytet.
red
