Min gamle professor Stig Bengmark har fått träsmak av mångtimmeslång väntan på ett sydligt svenskt sjukhus, sannolikt Helsingborgs lasarett, och skriver uppfordrande i LT om akutintagseländet och dess möjliga lösning [1]. Bengmark har fått en sågskada, besvärlig men inte särskilt livshotande, blivit lågt prioriterad och därför fått vänta och vänta, bollats några varv mellan olika instanser och därefter fått vänta igen.

Med jämna mellanrum har varianter på detta tema framförts i svenska massmedier, många gånger har patienterna varit mycket äldre och mycket sjukare än Stig Bengmark. Och precis som Bengmark påpekar tycks inte mycket hända genom åren; fortfarande är arbete på sjukhusens akutmottagningar lågt värderat och lågt prioriterat. Från kirurgers knappt näslånga perspektiv är akutmottagningen lika med »gruvan« eller »slavlägret«, långt borta från den mycket mer efterlängtade och glamorösa operationslampan. Kirurgföreningens samlade analysförmåga genom åren har ständigt varit att kirurgutbildningen går på kryckor därför att akutmottagningarna översvämmas av distriktsläkarfall som inte kirurgspecialister ska behöva befatta sig med. Att en hyggligt bevandrad kirurg på 5–10 minuter gör en mer professionell insats för den sågskadade patienten än vad en oerfaren distriktsläkare åstadkommer på en halvtimme har inte varit något bärande argument.

Men egentligen är det mycket märkligare att politiker och sjukvårdsledningar inte brytt sig mer. Till skillnad från Stig Bengmark och undertecknad har de kanske aldrig behövt sitta med värkande lemmar timma in och timma ut på en obekväm stol och bläddra i slitna exemplar av Hänt i Veckan i väntan på behandling. Eller kanske de är nöjda med att den högspecialiserade akutvården fungerar väl – för det råder inget tvivel om att om man är livshotande sjuk eller skadad så står specialisterna och trampar på varandra när ambulansen dånar in. Men är du en halvdement 85-åring med urinvägsinfektion eller en 20-åring som klivit snett eller en medelåldring som sågat sig i benet, ja då är det rena lotteriet som avgör om du får vänta 1 eller 6 timmar.

Om modetrenden med akutläkarspecialister kommer att lösa tillgänglighetsproblemet återstår att se. Fan tro´t, som salig Relling sa. Kanske är inställningen från sjukhusledningar, verksamhetschefer och läkare att en snabb och adekvat handläggning av akuta, icke livshotande sjukdomar och skador är något som svenska befolkningen prioriterar högt. Och som dessutom är en sjukvård som genererar mycket tacksamma och nöjda patienter.

Stig Bengmark avslutar sitt inlägg med att motionera sin gamla käpphäst om att antalet akutmottagningar i landet är alltför stort och att ett akutintag per län skulle lösa eländet. Problemet med denna hypotes är att verkligheten inte ger några belägg för att hypotesen skulle vara riktig. Det är inte de fd akutmottagningarna i Säffle, Finspång eller Bollnäs som varit kända för sina extrema väntetider och dåliga service; det är de megalomana akutmottagningarna i våra större städer det gäller. Förklaringen till att de mindre sjukhusens akutmottagningar har haft (och har, i de få fall de fått vara kvar) hyfsade väntetider och god personlig service är enkel. Det är färre patienter per tidsenhet, per doktor, per sköterska, per undersköterska.

Anledningen till att så många små akutsjukhus lagts ner är just det Stig Bengmark efterlyser, nämligen förhoppningen att koncentration och strukturrationalisering ska minska kostnaderna. Om nu de mindre akutmottagningarna verkligen kostar mer – vilket nog inte är lika klart bevisat som strukturrationalisterna påstår – så har det i alla fall det goda med sig att patienterna slipper vänta och får en god personlig service, dvs Stig Bengmark och andra akut sjuka men icke döende patienter får den föredömliga sjukvård som vi alla vill ha.

Nu menar Stig Bengmark att man först ska strukturrationalisera akutsjukvården och sedan tillskjuta rikligt med pengamedel så att patienterna slipper vänta och får god service. Det vill säga genom personalutökning på de nya storakuterna ska antalet patienter per tidsenhet, per doktor, per sköterska och per undersköterska komma ner till den nivå där det är rimligt att kunna utöva god akutvård med korta väntetider, personlig omvårdnad mm.
Det är bara det att jag inte riktigt förstår vitsen med denna strukturrundgång – den arbetsplats som Stig Bengmark vill nyskapa har man ju då redan vid de mindre sjukhusen! Skillnaden blir bara att ett stort antal febriga, värkfyllda, magknipande, yrsliga och nysågade patienter ska forslas 10–20 mil extra för att få den nya, strukturrationaliserade akutvården med korta väntetider.
Det är inget axiom att allt blir bättre bara för att det centraliseras. Det kanske till och med är så att akut vardagssjuka stockholmare skulle få en klart förbättrad service om de få kvarvarande jätteakuterna sprängdes i lite mindre bitar.