Det finns vissa meningar som, när de uttalas av tjänstemän, ger mig kalla kårar, nämligen: »Jag går helt efter reglerna« eller »Vi följer bara regelverket.«
På Migrationsverket gick man ännu längre. Där sa man: »Vi följer bara Lagen.« Att lagen varit densamma i åratal men att praxis förändrats såg man inte, eller ville inte se. Vad som skrämmer mig är de tjänstemän, lyckligtvis inte alla, som avsäger sig sin egen etik, sitt förnuft och sin rätt att tänka själva. De har tillägnat sig en lydnadens kultur och där den råder kan vad som helst hända, det vet alla som varit med tillräckligt länge. Och vi ryser.

Vid alla byten av sociala tankemönster, så kallade paradigmskiften, tycks många tjänstemän älska att skylla ifrån sig. Det är inte så underligt: plötsligt ska de tänka och tala på ett sätt som ofta är diametralt motsatt det de använt i åratal. Rättning i ledet: Vi följer bara regelverket!
Så till exempel nu senast på Försäkringskassan. Tjänstemännen säger: »Vi remitterar ärendet till förtroendeläkare, vi följer deras rekommendationer.« Förtroendeläkarna säger: »Vi är bara rådgivande, det är tjänstemännen som fattar beslut.« Ingen kan ställas till svars.
Alla tycks för närvarande vara rörande eniga om att vi måste sänka sjukskrivningstalen och det tycker även jag. Men hur ska det gå till utan att man trampar över lik?
Man berömmer sig av att uppnå sina mål men skyfflar ofta bara personer från den ena skattefinansierade myndigheten till den andra. »Det här får faktiskt socialvården ta hand om!« Och alla är vi medvetna om att vissa personer faller mellan stolarna. De får varken hjälp eller stöd och blir helt utan försörjning, vilket knappast gör dem friskare.

En stor del av de långtidssjukskrivna tycks vara kvinnor över 50 år i låglöneyrken, exempelvis sjukvård och åldringsvård. Kan detta möjligen ha någonting att göra med de stora neddragningarna på personal och den ökade kroppsliga och psykiska belastning som därmed följer?
Bland det mest häpnadsväckande som den nya trenden inom Försäkringskassan fört med sig är det återkommande konstaterandet att »liv och psykisk sjukdom inte har någonting med varandra att göra«. Första gången jag hörde detta, trodde jag att personen som sade det var okunnig eller litet dum. Vad tror man egentligen att psykisk sjukdom kommer av – om inte av livet? Men nu har jag hört Anna Hedborg säga samma sak i TV och förstår då att detta tillhör det nya språk och de »regler« som tjänstemännen bör rätta sig efter.

Ta ett typiskt exempel: En mycket nära och kär person, en livskamrat eller ett barn är döende eller omkommer i en olycka. Hos alla personer utlöser detta en djup sorg och förtvivlan, hos mera sårbara personer en djup depression, vilket tvivelsutan är en sjukdom klassad enligt DSM-systemet.
Men för Försäkringskassans tjänstemän har dessa händelser ingenting att göra med psykiska sammanbrott, de är helt enkelt en del av »Livet« och det får man finna sig i.
Ett annat exempel: En kvinna från exempelvis Bosnien blir misshandlad och brutalt våldtagen av en grupp soldater i barnens åsyn. Detta är »Livet« eller åtminstone »Kriget«, så det kan ju inte anses ha någonting med hennes psykiska sjuklighet att göra. Eller?

Hur tänker man egentligen? Vad tror man att psykiska sammanbrott och psykisk sjukdom beror på? Kan detta vara av samma art som att en stor del av psykiatrin för närvarande blivit alltmer inriktad på medicinering och allt mindre inriktad på samtal och sökande efter inre samband? Jag vet inte. Men för mig blir det rent absurt. Jag har arbetat som psykiater i 50 år. Skulle jag inte kunna avgöra när en av mina patienter är i så psykiskt dåligt skick att han eller hon behöver sjukskrivas under en tid, kanske på halvtid eller kvartstid, för att inte gå ner sig ytterligare? Varför skulle någon i psykiatri helt okunnig tjänsteman på Försäkringskassan förstå detta bättre? Eller en av Försäkringskassan anställd förtroendeläkare, som inte ens sett patienten?

Bör även jag avsäga mig mitt ansvar för patienten och säga: »Jag följer bara reglerna, det vill säga de regler som gäller för dagen.« Eller vad tycker mina kolleger om saken? Varför är alla så tysta? Hur lydiga bör vi vara? Och i en annan och farligare situation, hur lydiga kommer vi då att vara?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.



Försäkringskassans tjänstemän vill visst inte förstå att vad som händer oss i livet (till exempel när en nära anhörig dör) påverkar vår psykiska hälsa, anser skribenten.