Bertholds jämför till att börja med äpplen med päron, eller det blir snarare något slags fruktkompott. Kvinnan med UVI möter ju en svensk offentligt anställd allmänläkare, och i utlandet en privatanställd organspecialist. Den sistnämnda verkar dessutom agera utan någon form av kontroll, styrning eller kvalitetskontroll från den som finansierar verksamheten. Det finns inte något politiskt parti eller särintresse som förordar ett sådant system vad jag känner till. Billigt retoriskt trick att antyda att privatdriven vård automatiskt minskar kontrollen för den som finansierar – i en välgjord upphandling är det tvärtom!
Dessutom blandar han in en helt annan fråga, nämligen att vi nu och i framtiden måste prioritera olika behov, och att ekonomiska motiv och dito medicinska inte alltid går ihop. Det har inget med driftsformen att göra. Mer effektivt driven privat men offentligt finansierad verksamhet gör rimligen att det blir mer vård för pengarna.
Rent prestationsersatt privat vård är inget jag förordar (vem gör det??). En kombination med ansvarsersättning, exempelvis områdesansvar eller kapitation, ger mindre risk för avarter av det slaget som nämns i artikeln. Fastlegeordningen i Norge är ett bra exempel på ett system med bra balans mellan prestations- och ansvarsersättning ( http://www.forskning.no/eval_rapport ).
»Marknadsstyrning leder till ökad användning av nya läkemedel« påstår Bertholds. Jag påstår att det är helt andra faktorer som spelar in. När kostnadsansvaret för läkemedelsbudgeten läggs ut på enskilda enheter minskar kostnaderna dramatiskt, oavsett driftsformen. Otillräcklig styrning och obefintlig feedback på förskrivningen har inget med driftsform att göra. Läkarkårens umgänge med läkemedelsindustrin är något helt annat än marknadsstyrning.

Största felet med artikeln är ändå att den som vanligt, på rent ideologiska grunder gissar jag, inte skiljer på finansiering och drift. Att påstå att privat driven vård är kostnadsdrivande eller inte har samma humanistiska vinster som offentligt driven är snudd på förtal. Skulle vi däremot ha ett system där finansiärerna inte alls kontrollerar kvaliteten, vårdens innehåll eller kostnaderna skulle det säkert driva upp kostnaderna och sänka kvaliteten betydligt.
Intressant är också att en av läsarkommentarerna på LTs webbplats hänvisar till USA, som alltid verkar tjäna som skräckexempel. Utvecklingen där går ju mot HMOs (Health Maintenance Organization), som styr innehåll och kvalitet stenhårt, med goda (åtminstone ekonomiska) resultat. Varför skulle vi gå åt motsatt håll?
»I en offentligt styrd sjukvård kan en värdering av kostnadseffektivitet gö- ras …«. Märkligt att det inte skulle kunna göras minst lika bra i privat driven vård. Är man sämre på att bedöma och räkna där? Skulle man vara mindre intresserad av kostnadseffektivitet?
Till slut önskar jag mig lite mer ödmjukhet inför vad våra kunder, förlåt patienter, kan besluta om själva. Att man inte helt kan lämna över ett beslut om operation av livmodern till patienten tror jag de flesta är överens om, både i yrkeskåren och bland våra patienter. Det Feldt och Westerberg rimligen menar är tjänster i ett större perspektiv, t ex att man får välja vårdgivare själv på en fungerande marknad där man som brukare kan lita på kvaliteten, t ex genom extern kvalitetskontroll.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Delägare i Praktikertjänst.