Tack Nils Sjöstrand, för påpekandet av en allvarlig svaghet i min artikel om Anders Anderson. I min förteckning över naturvetare i Svenska Akademien har jag inte tagit med den store Jöns Jacob Berzelius. Visserligen är det som kemist och som ständig sekreterare i Vetenskapsakademien vi i första hand bör minnas honom. Men han hade ju också, som Nils Sjöstrand påpekar, medicinsk examen och tjänstgjorde vid några tillfällen på grund av ekonomiskt trångmål som av huvudmannen anställd fattigläkare för medellösa patienter vid Medevi brunn och senare i Stockholm. I sin avhandling behandlade han de terapeutiska möjligheterna med användning av elektricitet. Insatserna inom Svenska Akademien tycks ha varit marginella.
Traditonen bjöd att Jacob skulle utbilda sig till präst – hans styvfar hade varit präst – men hans intresseinriktning var en annan. Hösten 1776 kom Berzelius till Uppsala, för att först studera fysik och kemi. Efter att 1801 ha fullbordat sina universitetsstuder flyttade han vidare till Stockholm. 1804 avlade Jacob Berzelius examen som medicine doktor, på en avhandling om elektricitet som medicinsk behandlingsmetod.
Impulser till detta hade han fått sommaren 1800 på Medevi, som assistent till brunnsläkaren Hedin. Berzelius hade då också gjort kemiska analyser av Medevis brunnsvatten, vilka resulterade i en uppsats på latin.
Ur boken »Jacob Berzelius« av Hans Krook: »Våren 1800 måste Berzelius lämna Uppsala tidigare än annars för att i tid kunna tillträda befattningen som fattigläkare i Medevi […] Berzelius blev genast intresserad av att göra en analys av vattnet i de märkliga källorna […] resultatet blev hans första tryckta skrift ’Nova analysis aquarum Medeviensium’«.
År 1805 skulle professuren i medicin och farmaci vid Karolinska institutet tillsättas, och Berzelius trodde att tjänsten var vikt åt honom. I två år, mellan 1803 och 1805, hade han dessutom vikarierat på denna professur utan lön. Men till mångas förvåning gick professuren till en annan sökande, vilket för Berzelius var ett hårt slag – inte minst eftersom hans dåliga ekonomi verkligen hade behövt det tillskott en professorslön innebar.
Han blev tvungen att återuppta läkaryrket för brödfödans skull. Som fattigläkare i Stockholm tjänade han 66 riksdaler per år. Då, 1805, med en gigantisk skuld för en fattigläkare var oddsen inte goda för Berzelius.
Året efter dog emellertid den nye professorn, och Berzelius var då självskriven som efterträdare. Vid 27 års ålder, 1807, tillträdde han professuren. Nu hade han tillgång till ett av staten finansierat laboratorium.
Vid denna tid deltog Berzelius i bildandet av en sammanslutning för läkare i Sverige. Även om den från början var tänkt som en medicinsk vetenskapsakademi med stränga invalsbestämmelser blev den snart till »Svenska Läkaresällskapet”, öppen för alla läkare i landet.
År 1808 skrev Berzelius sin »Lärobok i kemien«, som översattes till fem språk och blev ett standardverk runtom i världen för flera decennier framåt.