Tack till Gunnar Akner som i sin artikel »Äldrevård måste grundas på etik«, i LT41/2006 (sidan 3068), lyfter fram patientperspektivet såsom överordnat allt övrigt.

Problemet i dag är verklighetens diskriminering av de multisjuka inom kommunal »omvårdnad«. De flesta gamla finns inte på geriatriska universitetskliniker, där man dels har etiska diskussioner, dels vet vad etik innebär. De flesta multisjuka gamla förvaras på olika Särskilda Boenden med personal som aldrig varit med i etiska diskussioner, personal som upplever sig som mindre värda och som upplever sig framför allt ha arbetsuppgifter som riktar sig mot städning och »fylla i papper« – inte omvårdnad som man blivit lärd. För övrigt är den sjuke i kommunal regi »brukare, vårdtagare, kund, gäst« m m – allt utom att få vara en multisjuk medmänniska, dvs patient med medicinska behov.

Jag ställdes häromdagen inför följande frågeställning i kommunal regi:
»På vårt korttidsboende har vi sju boende, varav en i livets slutskede med behov av palliativ vård som vi inte kan ge. Övriga boende är alla multisjuka och rullstolsburna. Vi har en mycket störande person som 20 gånger per dag ropar högt och måste till toaletten, vilket är tungt, komplicerat och utan att något produceras på toaletten. Två personer måste hjälpa till för att klara av- och påklädning. Övriga sex boende blir svårt störda och irriterade av de ständiga höga ropen, som vi inte kan hantera, då mänsklig närvaro är det enda som tystar och hjälper. Vi klär av och på, servar med mat och dryck, städar, städar, städar och skriver rapport. Någon ´omvårdnad´ finns inte tid till. Vad är det egentligen – omvårdnad? – när man inte ens får dricka kaffe tillsammans med våra brukare, för då ska vi städa.«
Så ser vardagen ut för personal utanför den geriatriska kliniken och i kommunal regi, såväl på landet som i staden.

Så nog ställs etiken på prov alltid. Innan man på akademisk nivå börjar diskutera »gemensamma värdegrunder för det geriatriska teamet« måste verkligheten in i bilden. I kommunens särskilda boenden finns:
inga patienter (bara kunder etc)
inga geriatriska team
inga medicinska diskussioner
inga fast anställda läkare
inga etiska diskussioner
ingen kvalitetssäkring
ingen forskningstradition
ingen som bryr sig?

Den frågeställning som jag ställdes inför födde min motfråga: Skulle Du vilja att Din mor/far fick bo här? Svaret var: »Aldrig i livet!« Då har jag bara ett råd att ge Dig: »Gör så gott Du kan, och behandla Dina brukare så som Du själv skulle vilja bli behandlad!«
Kanske är det den värdegrundsnivån som vi måste börja vårt Sisyfosarbete på: »Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, det skolen I ock göra dem«.
Därför tycker jag att GunnarAkners artikel är så viktig i den här akademiska debatten: starta från kärnan – patientperspektivet! Återför den geriatriska patienten till geriatriken! Befria kommunen från ansvaret för ett område man inte behärskar, och låt kommunen få anställa städerskor i stället för vårdbiträden.
Äldrevård måste grundas på etik – också i kommunal regi.