Landstingen har med åren utvecklat en osannolikt stor administration inkluderande politiker ovanför själva sjukvården. Dessa tenderar ibland att lägga sig i den verkställande funktionen inom sjukvården ända ned till kliniker och vårdcentraler, vilket är helt fel. Verkställandet skall skötas av professionella.
Landstingens politiker excellerar dessutom i ständigt återkommande omorganisationer. Dessa är tydligen dåliga, eftersom de ofta snart måste göras om. I sjukvården upplever all personal detta som mycket störande.
Somliga sjukvårdspolitiker gräver sig allt djupare in i vårdens organisation, och man anar en tydlig avsikt att fjärma läkarkåren från inflytande över ledning och organisation. Kravet på medicinsk kompetens som en förutsättning för chefskap har tagits bort. Cirka hälften av cheferna vid våra vårdcentraler är sjuksköterskor. Detta kan vara bra, men endast om sköterskorna söker tjänsterna i vanlig ordning, och om de stöds av läkarna och annan personal.

Ett krav på chefstjänsterna brukar vara att inget arbete utöver administration skall utföras, och då försvinner de flesta läkares intresse för uppgiften. Det förekommer nu även att sjukhuskliniker leds av icke-läkare. Tjänsten som chef för medicinkliniken i Helsingborg har tidigare ansetts som mycket eftertraktad – när den nyligen ledigförklarades sökte inte någon läkare.
Detta måste ses som ett sjukdomstecken. När chefer inte ges ett fullt ledningsansvar och rätt att genomföra förändringar mister många läkare intresset. Därmed blir det inte heller de bästa som blir chefer.
Bland politiker tycks även råda uppfattningen att chefer inom den offentliga sektorn inte behöver någon kunskap om det som man skall vara chef för. Det räcker om chefen bedöms som sannolikt god ledare och kan förväntas lydigt följa politikernas vilja i verkställandet.
Själv är jag bergfast övertygad om att en chef för ett sjukhus skall vara administratör, läkare, sjuksköterska eller motsvarande med mångårig erfarenhet av sjukvård. Det behövs även teoretisk kunskap om sjukvårdsadministration. Att välja någon utan sjukvårdserfarenhet för att styra över högprofessionella läkare och sjuksköterskor bäddar för problem.

Sjukvården är inte ett medicinskt statiskt system. Tar man ifrån läkarkåren inflytande och ansvar kommer detta att minska läkarnas intresse för medicinsk utveckling, något som kommer att få konsekvenser för vårdens kvalitet på sikt.
Från hela landet kommer rapporter om oacceptabla väntetider inom den elektiva sjukhusvården och även i delar av primärvården. Människors krav på sjukvård och vårdens resurser går i otakt. Med läkare som gisslan sliter politikerna med prioriteringslistor. Detta är fel tänkt – det är bara läkare tillsammans med patienten som kan prioritera.
Finner läkaren att väntetiden skulle bli oacceptabelt lång borde det gå att hänvisa till privat vårdgivare. Men det är svårt – sedan decennier har politiker jagat privat vård med blåslampa, med resultatet att bara ca 8 procent av läkarna arbetar privat. En annan snedfördelning i vår sjukvård är att ca 80 procent av alla läkare arbetar inom sjukhusvård, vilket avviker från andra länder i västvärlden.

En studie från Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi i Lund (IHE) år 2000 visade att sjukhusläkare använde 32 procent av all arbetstid åt patienter, medan administration, kommunikation och möten tog 45 procent. Distriktsläkare ägnade 47 procent av arbetstiden åt patienter. Revisionsföretaget Komrev studerade 11 akutkliniker, och där ägnades hälften av all arbetstid åt patienter. En del av administrationen är visserligen direkt patientinriktad, men det upplevs inte så.
Mellan 1975 och 2001 ökade antalet läkare från ca 8510 till drygt 24200. Antalet sjuksköterskor steg från 30785 till nära 70600, och antalet undersköterskor från drygt 9330 till nästan 34000. Under samma period minskades antalet vårdplatser från 136000 till 29000. Antalet intagna vid sjukhus ökade från 1,4 miljoner till 1,7 miljoner. Samtidigt minskade antalet patientbesök per sjukhusläkare från 7,3 till 2,2 per dag. Enligt statistik över OECD-länderna 1998 uppgick antalet patientbesök per läkare och år i Sverige till 903. I övriga länder låg motsvarande siffra mellan 1 400 och 3 200, med undantag för Japan med över 8 400 patientbesök per år.

Det är en absurd utveckling i Sverige att allt fler läkare tar emot allt färre patienter och vårdar obetydligt fler patienter vid mycket färre vårdplatser. Det här visar att läkares arbete måste förändras i grunden och att produktiviteten måste öka.
Högskoleverket har uttalat att det skulle behöva inrättas ytterligare 320 utbildningsplatser för läkare, men verket vet sannolikt inte hur dåligt huvudmännen utnyttjar läkarnas arbetskraft. Ändrade arbetsförhållanden för läkare kan frigöra mera tid för patientarbete utan att det skulle behövas fler läkare.
Svensk sjukvård är inte alltigenom dålig. Många vårdcentraler i landet fungerar bra när läkartjänster är besatta, och läkares eller sköterskors chefskap är gott. Sjukvården är god även när patienter kommit in på sjukhus förbi akuten. Patienter med livshotande tillstånd som hjärtinfarkt kan räkna med ett snabbt och bra omhändertagande. Det är inte inom akutsjukvården som det råder brister, utan inom den icke akuta.
Allt sammantaget är emellertid bristerna så stora att landstingens sjukvårdsansvar enligt min mening bör avskaffas. Man kan inte förvänta sig att landstingen skall vara kapabla att genomföra en självsanering. En betydande del av sjukvården bör kunna bedrivas med offentlig finansiering men utan att vara offentligt ägd.

Man kan tex göra som i Norge, där sjukhusvården överläts till staten. Vid varje universitet placerades centrum för övergripande styrning av sjukhusvården, som exekutivt medicinskt och administrativt leds av professionella.
Liksom i Norge kan kommunerna ges ansvar för att det skall finnas primärvård i hela landet med byggnader och utrustning. Ansvaret för själva vården, som skall finansieras offentligt, bör emellertid så långt som möjligt läggas hos personalen.
När staten tar över sjukhusen bör Medicinalstyrelsen återupprättas med tillsynsansvar för all sjukvård. Detta skall ske via inspektioner och insamling av statistik och publicering av denna. Mellan sjukhusnivån och Medicinalstyrelsen behövs ingen landstingsnivå – den kan avvecklas med den positiva konsekvensen att dess kostnader kan komma sjukvården till del.
Patienterna skall bestämma över en vårdpeng, så att de själva kan välja var de vill söka sjukvård, något som är omöjligt i dagens monopoliserade system, där politiker sitter på pengarna och bestämmer var patienter skall söka sjukvård. Med patientmakt skulle man få bra jämförande kvalitetsmått och en sjudande konkurrens inom sjukvården. Så kan vi få en vital sjukvård, både medicinskt och organisatoriskt.

Sammanfattningsvis: Det behövs inte fler läkare men ett förändrat innehåll i deras arbete. Ansvaret för sjukhusvård bör överföras till staten, för primärvården till kommunerna. Landstingen och deras organisation kan upphöra redan nu. En Medicinalstyrelse bör återupprättas. Privat primärvård skall inte motarbetas, och privat sjukhusvård skall inte vara förbjuden.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.