Jan Wahlström ställer många tankeväckande och intressanta frågor avseende vår debattartikel om en kombination av ultraljud och biokemi (CUB) för riskvärdering och prenatal upptäckt av fetala kromosomavvikelser. Vi välkomnar dessa frågor.

I artikeln hävdade vi att det finns ett ökat intresse för denna typ av undersökning hos de gravida kvinnorna. Wahlström skriver lite raljerande att vi själva skapat detta intresse. Han underskattar moderna unga blivande föräldrars förmåga att själva skaffa information och ta ställning i dessa frågor. CUB är en väl etablerad metod i många länder och används även rutinmässigt i flera av våra grannländer. Att inte gravida i Sverige skulle känna till metoden är naturligtvis en utopi. Vi som arbetar med patienter möter dessa frågor dagligen. Att metoden har klara fördelar avseende precision, prestanda, ekonomi etc är inget nytt. Det finns övertygande vetenskaplig evidens för metoden. Det borde Wahlström känna till. Det är för oss svårt att se den goda etiken i att fortsätta använda metoder som ger mer skada än nytta. Inte minst när nya, effektiva metoder finns att tillgå.

Den nya metoden leder till färre amniocenteser och ett mer effektivt utnyttjande av kromosomanalyser vid våra genetiska laboratorier. Detta innebär även besparingar för samhället. I Stockholm räknar vi med att vid övergång till denna metod kunna undvika ett tjugotal missfall per år hos mödrar med foster med normal karyotyp. En hel del av dessa mödrar är äldre, och ingen känner deras förmåga att bli gravida igen. Anser Wahlström att man skall undanhålla denna information för allmänheten?
Metoden är billig och leder till uppenbara fördelar. Inom vår verksamhet har vi tagit ställning för att detta är ett effektivt utnyttjande av de resurser som är ställda till vårt förfogande för fosterdiagnostik. Vidare anser vi det oetiskt att denna metod skall vara förbehållen enbart de patienter som själva kan förse sig med information och sedan betala för undersökningen. Därför vill vi erbjuda den även inom den offentligfinansierade verksamheten.

Wahlström undrar över vertikala och horisontella effekter. Den enda horisontella effekt vi noterat är att patienter från andra delar av landet, inte minst Göteborg, söker sig till våra verksamheter för att få CUB utfört. Det är intressant att Wahlström tidigt i sin kommentar tar upp resursfrågan. Detta efter flera decennier då tiotals miljoner kronor årligen gått till analyskostnader för amniocenteser som i 98 procent av fallen varit normala. När nu analyskostnaderna väsentligen reducerats genom den nya tekniken kvantitativ fluorescent polymeraskedjereaktion (QF PCR), samtidigt som objektiva riskvärderingsmetoder som CUB blivit tillgängliga, känns det diskutabelt att avföra den nya tekniken av kostnadsskäl.
Wahlström tar med rätta upp problemen avseende information. De fem minuterna han nämner känner vi inte igen i Stockholm. Emellertid är det svårt att ge en rimlig och vederhäftig information inom mödravården avseende fosterdiagnostik. Här har Wahlström en poäng. Detta är inget nytt problem utan har funnits länge, men får ny aktualitet när nya metoder införs såsom QF PCR och CUB.
Vi arbetar fortlöpande med denna fråga och försöker kontinuerligt tillhandahålla bra information (www.karolinska. se/fostermedicin respektive www. ultragyn.se ). Vidare har Karolinska Universitetssjukhuset tillfört projektmedel som avser att stödja detta viktiga utvecklingsarbete. Här finns ett stort behov av ett utökat och förbättrat samarbete mellan mödravård, kvinnokliniker och genetiska laboratorier. Svårigheterna med att arbeta fram och utveckla en adekvat information får dock inte frånta möjligheten för våra gravida att ta del av en bättre och säkrare medicinsk metod.

Wahlströms rop hörs ofta högt i debatten avseende fosterdiagnostik. Inte sällan ifrågasätter han förändrings- och utvecklingsarbete med hänvisning till centrala etiska värden. Vi som arbetar med detta ser en snabbt förändrad verksamhet, där individen eller i detta fall de blivande föräldrarna är beredda och kapabla att – efter adekvat information – själva ta ställning, snarare än att vi (den medicinska professionen) skall ta ställning för dem.
Enligt vår mening är detta en utveckling i rätt riktning. Men den kräver att vi inom vår profession minskar benägenheten att hålla kvar vid det gamla. I Sverige är det nu hög tid att vi organiserar oss, arbetar tillsammans med att utveckla en bra patientinformation och snarast avvecklar dåliga medicinska rutiner som saknar vetenskapligt stöd.