Vi har nu sett de nya direktiven om arbetstidsförläggning för läkare och förändring av jourorganisation från Stockholms läns landsting (SLL). Förändringar av den ordinarie arbetstiden för oss allt närmare skiftarbete, där kvälls- och helgjourer är ordinarie arbetstid, resulterande i minskad tid för direkt patientarbete. Här redovisas effekterna av landstingstjänstemännens ogenomtänkta direktiv.

Vad innehåller de nya direktiven? SLL inleder med målsättningen att ha bla hög patientsäkerhet, kontinuitet och oförändrade kostnader, för att sedan beskriva en arbetstidsförläggning som kräver ökat antal överrapporteringar, försämrad kontinuitet för både läkare och patienter samt nyrekrytering av ännu fler läkare än de som behövs bara för att uppfylla Arbetstidslagen. I tidigare skrivelser har produktionsnivån legat fast – den omnämns nu inte, liksom inte heller ordet kvalitet.

»SLL anser inte att det i nuläget finns skäl att förhandla fram avvikelseavtal inom verksamheterna.«

Flera verksamheter på Karolinska Universitetssjukhuset skriver i sina konsekvensbedömningar att de inte kan uppfylla sina grundläggande uppdrag till befolkningen utan avstegsavtal. Detta väljer SLL att helt ignorera.
När neuroradiologerna nyligen misslyckades med att få ihop sina scheman och dristade sig till att föreslå avstegsavtal, fick de till svar att de inte följt direktiven om skiftarbete kl 07–21, vilket rekommenderades i första hand. Om man inte lyckas med bemanningen i dag/nattpass, hur ska specialisterna då räcka till att fylla tre skift per dygn?

»Planerad verksamhet ingår inte i beredskap.«

Vill arbetsgivaren att vi ska sluta ronda på helger? Ska vi sluta att skriva ut patienter och låta akuten överbefolkas? Ser SLL akuta frågor från sjuksköterskor på helgronder som planerade åtgärder, när de sedan samtidigt påstår att ett telefonsamtal under bakjour är att betrakta som oförutsedd händelse? Arbetsgivaren är inte konsekvent!

»Ordinarie arbetstid även lördag, söndag och helgdag.«
Tjänstemännen knorrar över att läkare utför arbete på helger som till viss del är förutsägbart och därför borde vara ordinarie arbete, bla bakjoursronderna. Då behöver ytterligare en läkare schemaläggas samma helgdag, eftersom det inte ligger i ordinarie rondarbete att man dessutom är bakjour för akuten och hela huset.

»All tid kl 7–21 räknas in i ordinarie arbetstid.«

Karolinska Universitetssjukhuset kryddar med att all jourtid vardagar fram till kl 21 ska vara ordinarie arbetstid. Hittills har arbetsgivaren haft möjlighet till utökat arbetstidsuttag av läkare utöver de ordinarie 40 timmarna per vecka genom att ovanpå det lägga in jour. Detta har tidigare ansetts nödvändigt då det rått brist på läkare.
Nu ska förstärkningsjourer etc ingå i den ordinarie arbetstiden. Förslaget är kostnadsneutralt för det enskilda passet men har stora ekonomiska konsekvenser med nyanställningar om produktionen ska upprätthållas. Det blir allt mindre tid över för det ordinarie arbetet. Vem ska sköta mottagningar och avdelningar?

Resultatet av SLLs direktiv blir en sänkning av den totala arbetade tiden. En beräkning utförd för en stor universitetetsklinik baserad på förhållandena vid kvinnokliniken på Karolinska Universitetssjukhuset (normalbemanning 64 läkare) visar att direktivet leder till en förlust av 401 läkartimmar per vecka. Det motsvarar ett behov av 10,5 nya tjänster för att täcka in nuvarande vårdproduktion.
Ett införande av ordinarie arbetstid på helger medför inte bara inväxling enligt specialbestämmelserna – det medför även en omvärdering av vilket arbete som ska utföras.
Det arbete en bakjour idag utför är allt annat än ordinarie. Hon kan arbeta med patienter som är av annan typ än hon vanligen har, hon måste ta svårare beslut än vanligt och vara ansvarig för hela kliniken (även IVA-patienter) samt vara delegerad att ta beslut som vanligen tas av verksamhetschefen. Under ordinarie arbetstid ska endast ordinarie arbete utföras, och vi ska kräva bemanning därefter.

Är det genomförbart? Vid ett första påseende tycks direktiven tillräckligt orealistiska för att ens tekniskt genomföras med tillgänglig läkarbemanning, än mindre för att kombinera med angiven målsättning. Men visst kan det göras, om vi läkare kan acceptera en minskad vårdproduktion och försämrad vårdkvalitet.
Förslag i dessa tongångar har framförts de senaste månaderna, bemötts sakligt från Stockholms läkarförening, vilket ignorerats från arbetsgivarhåll för att nu återkomma som en ren order. Förhoppningen att, under Arbetstidslagens mantel, få en chans att skifteslägga läkarna tycks fördunkla alla tidigare föresatser om ekonomisk planering.

Det är märkligt att landstingstjänstemän kommer med dessa direktiv, utan kännedom om lokal verksamhet. Verksamhetscheferna tillsammans med kollegiet är fullständigt kapabla att själva bedöma vilken arbetstidsförläggning som är lämplig för bästa arbetsmiljö, patientsäkerhet och produktivitet på den egna kliniken. Vi behöver inga direktiv om detta.
Vi behöver däremot använda Arbetstidslagen flexibelt med lokala avstegsavtal. Vi behöver känna stolthet över vår arbetsprestation, med kvalitet och kontinuitet. Vi behöver balans mellan bemanning och vårdproduktion, för rimlig arbetsmiljö.
Läkare har sedan lång tid tillbaka täckt upp för det ena stolligare beslutet efter det andra från landstingstjänstemän.

Sluta vara curlingmammor! Låt dem som har ansvaret även axla det!