Svar till Läkarförbundets ordförande (ruta »Bättre förr?«) i Läkartidningen 44/2006 (sidan 3343).
För en gångs skull har vi lyckats få in en blänkare om sjukvårdens problem i en stor dagstidning, där beslutsfattare söker information. Dessutom kom innehållet att kommenteras på ledarplats i den andra stora tidningen. Vad gör då läkarkårens representanter?De rycker omedelbart ut för att förminska, eller förinta, intrycket av att läkare skulle kunna vara ansvariga för något fel i sjukvårdens bedrivande.
Visst, vi kunde naturligtvis ha varit mer explicita, så att även fåkunniga förstått budskapet. Vi illustrerade ju obalansen mellan primärvård och specialistvård, något som tydligen många läsare förstod. Kommentarer vi fått talar för detta, medan de som känt sig utpekade anlagt en allmänt hållen moteld i stället för att tänka efter. Verkligheten är ju att efter 30 års uttalanden om satsning på allmänläkare och primärvård antalet besök i offentlig primärvård minskar trots ökande befolkning. Det finns nu en brist på cirka 2000 allmänläkare, medan antalet andra specialister tillåts öka, något som Läkarförbundets ordförande tycks finna helt i sin ordning. Hon tycker dessutom att »det är trist«. Det tycker jag också, men av helt andra skäl än de som ordföranden står för.
Det hade varit klädsamt om Läkarförbundets ordförande hade kommenterat det verkliga problemet, den ökande obalansen mellan allmänläkare och specialister, i stället för att nedlåtande tala om en gammal mans nostalgiska önskan tillbaka.
Jag betackar mig för sådana kommentarer. I synnerhet som jag är övertygad om att jag vet mer än ordföranden om tillståndet inom kardiologin både nu och då – det går bra att söka i litteraturen. Jag publicerar inte bara i Läkartidningen, som väl är den tidskrift som håller förbundets ledning à jour med den medicinska utvecklingen.
