På riksstämman lyssnade jag på symposiet »Psykiatrin – förföljd specialitet«, där Tom Fahlén, Martin Ingvar och Elias Eriksson föreläste om antipsykiatriska rörelser, både historiska och nu verkande som exempelvis scientologerna. De förmedlade en stormig bild av psykiatrin, där olika skolor stridit och strider mot varandra och där starka inslag av politik och ideologi bidragit till kontroverserna om hur psykiatriska sjukdomar ska behandlas. Framför allt Elias Eriksson gav flera målande exempel på uttalanden från olika forskare som attackerat psykiatrin med oseriösa metoder. Problemet är att eftersom man även inom psykiatrin ofta är oense så kan det vara svårt att veta om någon är seriös eller oseriös.

Enligt Elias Eriksson kan en person miss-tänkas för att bedriva en antipsykiatrisk kampanj om han/hon
• är uttalat fientlig mot den biologiska psykiatrins företrädare
• anklagar motståndaren för att vara oetisk och ha en suspekt människosyn
• anklagar motståndaren för fusk, bluff och bedrägeri
• beskyller motståndaren för att vara mutad av läkemedelsindustrin
• beskyller motståndaren för att vara politiskt reaktionär och för att ha åsikter som påminner om nazismens
• går till personangrepp på enskilda måltavlor
• framför onyanserad kritik: är emot varje aspekt av den biologiska psykiatrin
• påstår att eftersom det inte finns biologiska test för psykiska sjukdomar så finns de inte
• baserar sin kritik på en fundamental okunskap om den forskning man attackerar
• ljuger (använder förfalskade och lösryckta citat)

Elias Eriksson är slagkraftig och en god retoriker som får publiken med sig. Det är inte ofta man hör så kraftiga skrattsalvor på ett vetenskapligt föredrag, och jag skrattade själv gott åt hans vederlägganden av olika påståenden av Johan Cullberg och Eva Kärfve. Men efter hand som föredraget led kände jag det som att Elias Eriksson själv illustrerade flera av sina egna punkter för misstanke om kampanjmakeri.

Det var många med mig som spontant menade att han sköt sig själv i foten rätt ordentligt. Det är säkert så att det han sa var faktamässigt rätt och belagt, det är mer tonen jag reagerade på. Han använde en stil som var raljerande och full av understatements, och han tog ofta till tekniken att säga någonting med ett sådant tonfall att man förstod att han menade tvärt om. Det var roligt, men att skratta ut någon är ändå en kränkning, och det gav till slut en besk eftersmak.
Hans föredrag fick mig att fundera, och jag skulle vilja lägga till några egna punkter för vad som utmärker kampanjmakare:
Förlöjligande av motståndaren. Goda fakta talar för sig själva. Genom att sakligt framföra dem bevisar man sin sak tillräckligt. Om man dessutom förlöjligar sina motståndare vill man kanske mer trycka till dem för nöjet att känna sig överlägsen.
Avsaknad av självreflektion. Kan det vara så att det ligger något i vad motståndaren säger? Finns det anledning att vara självkritisk? Frågor som hade varit spännande om de ställts på symposiet är till exempel: Hur kommer det sig att det finns antipsykiatriska rörelser? Hur tänker och känner de människor som ansluter sig till dem? Vad inom psykiatrin skrämmer eller kränker människor så mycket att de vill utplåna den?
Tvärsäkerhet och polarisering. Kampanjmakare är tvärsäkra till den grad att motståndaren har fel och bara fel. Men sanningen är ofta komplex, och god vetenskap kännetecknas av en viss ödmjukhet.
Vi och dem-indelning. Man måste inte jämföra motståndaren med nazismen, man kan demonisera på andra sätt. Att utmåla motståndaren som obegripligt emot allt klokt och sant, helt utan orsak, leder till en indelning i goda och onda. Men människor är inte onda eller goda. De är lite av varje, och de har ofta goda skäl att vara som de är.

Psykiatri handlar om det intimaste vi har, vår identitet. Om man brutit ett ben eller fått astma, det påverkar inte ens kärna. Men om man anses vara galen och blir intagen mot sin vilja, då hotas ens människovärde. Man kan förstå att psykiatri väcker starka känslor. Och det är vi som har makten. Vi kan skriva vårdintyg. Många människor kan ha upplevelser av detta, både egna och via sina närstående, kanske från en tid som ligger flera generationer tillbaka. De kan vara rädda, känna sig hotade och vilja ha tillbaka kontrollen. Det är vi som har makten att välja mellan att kränka eller att försöka kommunicera. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll, som Pippi säger.

Jag skulle vilja jämföra med två andra föredrag som jag lyssnade till på riksstämman. Det första hölls av psykiatern Tomas Böhm och psykologen Susanne Kaplan med titeln »Hämnd – och att avstå från att ge igen«. De menade att hämnd bottnar i en känsla av kränkthet och i föreställningen att man genom att kränka tillbaka kan återupprätta balansen och återfå respekten. Men det som händer när man kränker tillbaka är inte att den andre börjar respektera en, utan att den vill slå tillbaka ännu hårdare. På så vis får man en upptrappning av aggressionerna i stället för ömsesidig respekt, en polarisering i stället för en kommunikation. Det som behövs för att bryta den onda cirkeln är att en av parterna avstår från att ge igen och i stället värnar om relationen.

Det andra föredraget var Åsa Nilsonnes »Empati – medkänsla och bekräftelse«. Hon beskrev ett särdrag som återfinns hos människor i alla kulturer världen över. Det är vår egenskap att dela in dem vi möter i ingrupp eller utgrupp. Vi kan lätt känna empati med någon vi identifierar oss med, någon som tillhör vår ingrupp. Och lika lätt kan vi placera en människa i en utgrupp, en grupp vi inte identifierar oss med och inte känner empati med, och som vi därför inte tycker är lika mycket värd som vi själva. Ofta tycker vi att de regler vi satt upp för hur vi behandlar våra ingruppsmedlemmar inte gäller dem som tillhör en av våra utgrupper, och därför är det okey att behandla dem annorlunda och sämre.

Att göra samma misstag som motståndaren leder inte till att motståndaren försvagas, tänker jag. Om någon attackerar och demoniserar möter man det bättre genom att vara nyanserad. Men man kanske inte ska tala med folk som man tycker har fel? Man kanske bara ska överbevisa dem? Det är lätt att det blir en ofruktbar maktkamp, en kamp om att ge igen, att hämnas attacken. Och i den processen förlorar man sin empati med den andre, som kanske har goda skäl att känna som den gör. Man förlorar sin vilja att förstå, sin nyfikenhet på den andre, sin respekt för människor. Det är inte genom att kränka de andra som psykiatrin kan få respekt.

För mig handlar det inte så mycket om att överbevisa de hängivna motståndarna, de låter sig oftast inte rubbas av motargument hur väl underbyggda de än är. Det handlar kanske mer om hur vi vill att psykiatrin ska uppfattas av dem som inte har valt någon särskild sida än, och om hur vi vill uppfatta oss själva – som aggressiva och tilltryckande, eller som lyssnande, reflekterande och nyanserade?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.