I både dagspress och medicinska skrifter har det de sista åren vimlat av såväl tragiska som komiska anekdotiska skildringar från akutmottagningseländet i svensk sjukvård. Denna företeelse tillsammans med den helt oacceptabla kösituation, som vidlåder omhändertagandet inom flera discipliner, är en ful fläck på vår i övriga avseenden utmärkta sjukvård.
Kollegan Johannes Järhult (JJ) har synpunkter inom det här området [1, 2]. Man läser dem med stort intresse. Här talar en klok man, som har bägge fötterna i svensk vardagssjukvård. Han går i polemik med dels Stig Bengmark (SB), som löser problemen med ytterligare centralisering till storsjukhus, dels Sven Dahlgren, som hänvisar till beräknade ekonomiska vinster av nedlagda jourlinjer på länsdelssjukhus.
Vad SB beträffar kan väl sägas att han föll på eget grepp när han fick tillbringa ett stort antal timmar på en svensk akutavdelning för att få sin banala sårskada åtgärdad. Vännen Stig skulle ha kommit hem betydligt snabbare i ett effektivt decentraliserat system.

Enligt JJ talar mycket för att kostnaderna för vissa jourlinjer på länsdelsnivå är väl använda pengar relaterade till ett effektivt lokalt omhändertagande av våra patienter. Jönköpings läns erfarenheter pekar i den riktningen. Det här är ju en fråga som ständigt debatteras och kommer att debatteras. Framtidens lösningar på problemet är ingalunda givna. Mycket hänger på hur den s k närsjukvården med sina närsjukhus utformas i området mellan det specialiserade akutsjukhuset och minsta primärvårdsstation. Här måste man spela med varierande lösningar utifrån geografiskt läge och befolkningssituation. Akutåtgärder kan skräddarsys på ett effektivt sätt med utgångspunkt från lokala förutsättningar. Det viktiga är ju att berörda patienter känner sig väl omhändertagna.

Vi har pekat på faktorer av vikt i detta sammanhang, dels i Läkartidningen [3], dels i Dagens Medicin [4]. Hedervärt men en smula förvånande är det att merendels kirurger framför synpunkter i denna fråga, när huvudproblemet snarast ligger ínom det medicinska fältet. Som JJ så riktigt påpekar, drabbar ju den dåliga servicen i första hand akutsökande utan livshotande sjukdomar. De flesta av dessa patienter hör invärtesmedicinen och allmänmedicinen till. Var tog de rösterna vägen?

Gamla multisjuka patienter, som dels får åka långa sträckor för att nå akutvård dels, utan hög prioriteringsgrad, blir liggande på en bår i akutkorridoren timme ut och timme in innan någon läkare har tid att undersöka dom, är en styggelse i svensk sjukvård. Det finns stort behov av att snarast ta itu med detta problem.