Det har under en längre tid talats om problemen med antagningsförfarandet till landets läkarutbildningar. Inflation i betygssystem och mindre lämplig utformning av högskoleprov är två starkt bidragande orsaker.
Ett par universitet har nu valt att särskilja studenter med högsta betyg (20,0) genom erhållen poäng på högskoleprovet. Det ser alltså ut som om det av många illa omtyckta lottningsförfarandet är ett minne blott.
Huruvida man nått en tillfredsställande lösning kan dock diskuteras. Efter att väl ha blivit antagen till vad man får förmoda var den sökandes drömutbildning uppstår kanske en ännu mer aktuell fråga: Ska det vara betyg på landets läkarutbildningar?
Det är en fråga som genom den pågående Bolognaprocessen nu är mer angelägen att diskutera än någonsin tidigare. Argumenten för och emot är många. Den viktigaste frågan, enligt min mening, är: Hur fungerar det nu, utan betyg? Svaret från en entusiastisk medicinstuderande i Uppsala blir: Så bra man någonsin kan önska sig!

Efter en tid fylld med studier av högsta kvalitet och ett oräkneligt antal goda skratt, har jag insett att avsaknaden av betyg inte ökar risken att »gå osedd förbi«. Ingen behöver känna att man inte kommer till sin rätt. Man får i stället möjligheten att, helt utan den press betyg skulle innebära, vårda och fördjupa sina intressen. För detta finns redan alla möjligheter.
Mitt eget exempel är: Efter att ha skickat elektronisk post till ett par av universitetets forskare och fått komma på personligt besök, har jag getts möjligheten att sätta mig in i typ 1-diabetes- och alzheimerforskning av världsklass. Till detta behövdes inte ett enda betyg. Det enda som begränsar ytterligare möjligheter är det faktum att människan har ett sömnbehov.

Härtill ska läggas en kamratskap med kursare som saknar motstycke på utbildningar med en högt uppdriven betygskonkurrens. Med all sannolikhet skulle denna kamratskap fördärvas vid införandet av betyg.
Ett påtagligt exempel är juridikprogrammet. Nu är måhända betyg på detta program mer naturligt än på läkarprogrammet, men det är även ett faktum att juridikstudenter till stor del saknar nära kamratskap med kurskamrater. En sådan kamratanda är långt mycket viktigare för framtida läkare att utveckla och träna sig i än att uppnå höga betyg.
Efter att även ha haft förmånen att lyssna till bland andra dr Claes Hultling (Karolinska sjukhuset/institutet) och dr Christer Berglund (verksam i Västerås), är jag övertygad om att den blandning av »förnuft och känsla« som behövs hos en skicklig läkare inte blir bättre av införandet av betyg på läkarprogrammet.