Först tack till Anna Spencer som med sin välupplagda debattartikel i Läkartidningen 48/200 (sidorna 3846-7) illustrerar problemen med att ge goda råd. Vi var medvetna om att det skulle kunna finnas en risk för missförstånd och betonade därför att det inte var frågan om att inkräkta på läkares yttrandefrihet i största allmänhet.
Syftet med vårt inlägg var sålunda inte att hindra läkare med civilkurage att protestera mot uppenbara orättvisor eller kränkningar. Syftet var att mana till eftertanke innan man yttrar sig på ett förenklande sätt om komplicerade hypotetiska orsaker t ex angående de så kallade apatiska barnens tillstånd.
Anna Spencer frågar om man måste ha evidensbaserad kunskap för att kunna visa medmänsklighet. Alla vet att man kan skada en annan människa genom att slå vederbörande hårt i huvudet med en hammare – här behövs inga randomiserade försök. Problemet uppstår då potentiella orsakssamband är mindre uppenbara som t ex i fallet med de apatiska flyktingbarnen.
Om man hittar en medvetslös patient på gatan, har man som läkare skyldighet att hjälpa patienten oberoende av orsaken till medvetslösheten – detta är en på etiska principer (och inte på evidens/ fakta) baserad skyldighet. Vi vet i denna situation inte om personen har drabbats av stroke, befinner sig i diabeteskoma eller om det är den person som råkar stå i närheten som skadat patienten.
Metaforiskt sett var vår poäng att varna för att i detta läge utan närmare undersökning anklaga den närstående personen för mordförsök och dessutom göra det i egenskap av medicinsk expert.
