Till skillnad mot flertalet medicinska universitet i Europa har den svenska läkarutbildningen inte graderade betyg. Det finns inga prestationsrelaterade värderingar. I kunskapens högborg, där de skarpaste akademiska hjärnorna äntligen kommit till en miljö där deras intellekt ska stimuleras, får de sonika nöja sig med »godkänt« på sina tentamina. Hur kunde det bli så här?
Institutionernas hierarki är idag bred och platt som en motorväg, där halva personalstyrkan av någon outgrundlig anledning ofta har titeln »associate professor«, om det inte rent av finns fler än en professor som är ansvariga för verksamheten. Att densamme skulle ha tid att ansvara för examinationerna av sina studenter ter sig med dagens svenska utbildningssystem helt omöjligt.
Men om vederbörande hölls personligt ansvarig för vad hans studenter faktiskt lärt sig och behärskade efter sina veckor, och fick sträcka på sig och genomgå en muntlig examination, skulle faktiskt både professor och student växa i kläderna! Att ha resttentor som godtyckligt kan ligga och släpa än hit och än dit över terminsblocken bidrar inte till disciplin.

Många läkarstudenter kommer ut på arbetsmarknaden som osäkra, otrygga och socialt övertränade från alla olika rotationer och placeringar som de praktiska åren på läkarutbildningen innebär. Vissa sjukhus har infört personlig handledning – mer med sociala än med akademiska förtecken – av äldre kolleger, vilket är ett positivt inslag. Men återigen, kärnfrågan är kompetens. Godkänt – är det vad folket vill ha på landets universitetskliniker?
Konsekvensen av detta syns i lönesättningen från arbetsgivarna. Hur ska de kunna sätta individuell lön på en skock nyutexaminerade läkare som alla har »godkänt« på sina tentamina? Någon kanske argumenterar om »andra meriter«, men huvudfrågan är ju vilken kunskap man besitter, och hur man förhållit sig till sin utbildning under de minst fem och ett halvt år som grundutbildningen ändå tar i anspråk. Ställ dig i kö, ta en lapp och vänta på din plats i den planekonomiska svenska sjukvården.

En annan konsekvens är att många läkarstudenter upplever sig uttalat marginaliserade i sin akademiska och personliga utveckling. Att bara bli »godkänd« på tentamina i stället för att konfronteras med det faktum att man har olika fallenhet och kompetens i relation till sina kurskamrater är inte utvecklande. Man borde få tampas med detta, växa med detta och bli trygg i sin yrkeskompetens, men det är något som ofta lyser med sin frånvaro generellt. Yrkeslivet är inget dagis – varför ska universitetet vara det?
Ingen skugga faller på kollegiet. Ansvaret är primärt politiskt. Omstruktureringen av finansieringen vid universiteten, med betalt per godkänd student på examina, har haft förödande följder för standarden på kunskapskraven inom långt fler utbildningar än läkarlinjen.
Lägg därtill lågstatusarbetet som amanuens, kursansvarig och lärare, som inte har någon som helst prioritering i jakten på forskningsanslag. De administrativt krävande rutinerna kring dessa anslag tar upp nära nog halva tiden för dem som trots allt brinner för och engagerar sig i undervisningen på våra medicinska fakulteter.
Mina förslag till åtgärder är följande: Inför studentboken på läkarutbildningen igen. Betyg bör ges i en skala 1–5 på tentamina. Inför muntliga examinationer, där professorn är ytterst ansvarig för sluttentamen. Genomför examina i egen regi, för varje kurs, och sätt betyg på varje student, varje termin. Det behövs kontinuitet och personligt ansvar.
Utarbeta tydliga målbeskrivningar, som på ett mer väldefinierat sätt beskriver kraven än dagens »ska kunna«, »bör känna till« eller »ha läst om« och andra minst sagt flummiga formuleringar!
Ta bort den fördärvliga principen om att »antal godkända studenter ger X kronor per termin« på institutionerna. Finansieringen ska inte vara bunden till antalet godkända kursdeltagare! Universiteten ska ha säkra finanser, oavsett hur studenterna presterar på sina tentamina. Kör någon på en tenta så är det vederbörandes eget ansvar.

Inför betyg på AT-provet! Se till att bara de som uppnår högsta resultat får access till universitetssjukhusen och forskning, med tillhörande bättre möjligheter både ekonomiskt och akademiskt. Så är det i tex Frankrike och Spanien.
Se vidare till att rekryteringen av AT-läkare och lönen ställs i relation till vilka betyg de sökande har ackumulerat under sin studietid. Prioritera pedagogisk kontinuitet och kunskapskontroller under grundutbildningen.
Säkerställ att alla är kliniskt aktiva och inte forskar på smala områden som får oproportionellt stort utrymme i kursplanerna. Fokus måste ligga på baskunskaper och folksjukdomar, i relation till faktisk incidens och prevalens i befolkningen samt handläggning av grundläggande akuta tillstånd.
Utforma AT-blocken med kunskapsutveckling under respektive tjänstgöring inom kirurgi, medicin, psykiatri och allmänmedicin. Detta kan med fördel drivas nationellt i samråd med Socialstyrelsen, och tidigare tentamensfrågor kan läggas ut i interaktiv form på Internet – inte som idag i pdf-format av gamla AT-tentor (bättre än inget, visserligen) där allmänmedicin, psykiatri, kirurgi och medicin representeras ytterst heterogent. Här finns en stor outnyttjad potential till »Continued medical education (CME)«, som utanför Skandinavien, framför allt i Nordamerika, kommit mycket långt. Varför ska vi vara sämre i Sverige?
Exempelvis kunde varje år de som har de tio bästa resultaten få åka på återkommande kongresser och hamna i »hall of fame«, något som de kan referera till när de söker arbete tidigt i karriären.

Sådana åtgärder bygger upp integriteten och gör att läkaren kan vara trygg, stolt och garanterat klar över att man behärskar de kunskapsmoment som yrket kräver. Dessutom får arbetsgivaren klart för sig vem som faktiskt kan något.
I dagens heterogena utbildningssituation är det enda styrande medlet AT-läkarnas egna betyg på sina placeringar, något som ofta är mer trivselbaserat än akademiskt förankrat. Att man trivs betyder som bekant inte att man lär sig något.

Det är hög tid att sudda ut de socialdemokratiska strupgreppen på akademisk kompetens i högskolan. Vi bör i stället se till att de som vill faktiskt får lära sig så mycket de bara kan och får utrymme och uppmuntran för detta. »Alla ska med« låter däremot som något som motiverar lägsta lön i varje landsting vid anställning av AT- och ST-läkare.
Alla är inte lika utrustade intellektuellt sett. Man kan tävla i annat än tiokamp och vara en god medborgare i alla avseenden. Det räcker inte med att vara en god humanist och filantrop – man måste kunna tänka självständigt och agera under stress med självinsikt, ansvar och integritet. Allt detta vilar på akademisk disciplin.

Undertecknad är ingalunda någon konsekvent kursetta. Jag minns dock de svenska studieåren som en tid med ett stort mått av understimulans. Tävlingsmomentet, den personliga utvecklingen, förekomsten av akademiska förebilder och strävan att göra sitt bästa undermineras gravt av den slapphet som råder i det svenska universitetsväsendet jämfört med förhållandena i övriga Europa.
Idag får vi empatiska doktorer som inte fått lära sig att tänka självständigt utan slaviskt följer klinikens PM, som i bästa fall har klinisk relevans för den aktuella patienten. Idag får våra äldre kolleger se till att vi sträcker på oss under AT-tiden, men snart går de i pension. Vem ska ta över stafettpinnen då?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.