I Läkartidningen har Lars Werkö (2005; 102:1743) och Rolf Sörbye (2006;103: 2891-3) berättat hur norska medicine kandidater kom till Göteborg 1945 för att få sin kliniska utbildning. Detta påskyndade inrättandet av en sedan länge planerad medicinsk fakultet i Göteborg, genom ett riksdagsbeslut 1948.

För preklinisk utbildning sändes en grupp norska studenter till Danmark, och en grupp kom till Uppsala hösten 1945. Orsaken till den hotande läkarbristen i Norge var framför allt att tyskarna den 30 november 1943 stängde universitetet i Oslo, då landets enda. Krigslyckan hade ju då vänt: El-Alamein i november 1942, Stalingrad i februari 1943. Stängningen utlöste den 4 december 1943 en stor studentdemonstration i Uppsala [1].

Antalet medicine studerande i Uppsala kom då att fördubblas, med 28 svenska och 32 norska studenter. Här fanns ju en sedan länge etablerad studieordning, med föreläsningar och laboratorieövningar i anatomi, histologi, medicinsk kemi, fysiologi, farmakologi och patologi. Utrymmena tillät inte att grupperna slogs ihop, utan undervisningen skedde parallellt, vilket innebar dubbelarbete för många lärare. Flertalet fortsatte sin kliniska utbildning i Norge.

I den svenska gruppen integrerades en norrman, som 1943 på egen hand tog sig över gränsen till Sverige, och en jugoslavisk partisan som 1943 lyckades fly från ett tyskt arbetsläger i Nordnorge. Härtill kom tre estländare – totalt under 1945 tio studenter från Estland – samt enstaka från Lettland och Finland.
Estland, med svenskbygder sedan 1200-talet, var en fristat 1918–1940 men besattes sedan av Sovjet. De baltiska staterna intogs av Tyskland 1941, för att 1944 återtas av Sovjet. Det ryktades att studenter som flydde under den ryska ockupationen skulle ha utsatts för trakasserier av svenska kommunister, analogt med det som drabbade »Kiruna-svenskarna« på 1930-talet [2], men jag har inte fått detta bekräftat.
Jerzy och Lena Einhorn påbörjade sina medicinstudier i Lódz 1945 men tvingades 1946 avbryta dem på grund av antisemitiska pogromer i efterkrigstidens Polen [3]. De kom till Uppsala och kunde 1947 återuppta studierna fram till med kand-examen 1949. Den fortsatta kliniska utbildningen i Uppsala stoppades då de och några andra polska studenter hindrades att påbörja studierna i intern medicin, med angivande av delvis rasistiska skäl. Trots många insatser av bl a Martin H:son Holmdahl tvingades de fortsätta studierna i Stockholm.
Förutom till Göteborg och Uppsala kom säkerligen många studenter under och efter världskriget till Lund och Stockholm, både till medicinska och andra fakulteter.