I det trevliga temanumret om psykoterapi (Läkartidningen 42/2006) saknades tyvärr ett avsnitt om biverkningar. Endast mycket kortfattat nämndes denna aspekt på två ställen. Marie Åsberg och medarbetare konstaterar att »mindfulnessmeditation tycks ha få biverkningar«. Roland Berg påpekar angående Interpersonell psykoterapi att »allvarliga biverkningar har … inte uppträtt«.

Psykoterapi kan ge bestående positiva effekter. Det betyder att negativa effekter också kan bli bestående. I så måtto är biverkningar av psykoterapi potentiellt allvarligare än de flesta biverkningar av psykofarmaka. Likväl är dessa biverkningar till skillnad från läkemedelsbiverkningar inte allmänt kända, ibland inte ens erkända. Veterligen har de aldrig studerats systematiskt. Termen finns inte heller indexerad i ett flertal hand- och läroböcker om psykiatri eller psykoterapi, som jag konsulterat. Detta faktum skall jämföras med det utrymme som ges åt läkemedelsbiverkningar i relevanta handböcker.
Sedan mitten av 1970-talet har jag likväl för egen del vid ett flertal tillfällen observerat biverkningar av psykoterapier, som jag eller andra bedrivit. Jag har själv drabbats av biverkningar av psykoterapi, som jag varit föremål för.

En del biverkningar har av hävd betraktats som naturliga och till och med nyttiga inslag i psykoterapin men förtjänar att kallas biverkningar därför att de är oavsiktliga, oönskade och negativa. Så kan exempelvis motöverföring i bästa fall vara till nytta i den erfarne psykoterapeutens händer, men är en biverkan.
Andra exempel på psykoterapibiverkningar är att patienten blir förälskad i psykoterapeuten; överfaller psykoterapeuten; begår ovanliga och/eller oöverlagda handlingar mellan psykoterapisessionerna; att relationer till närstående allvarligt försämras; att de psykiska symtomen förvärras; att patienten blir psykotisk eller suiciderar.
Det psykoterapeutiska samtalet kan urarta till debatt. Även psykoterapeuten kan drabbas av biverkningar och exempelvis bli förälskad i eller hatisk mot sin patient.

Psykologiskt beroende är förmodligen en av de vanligaste biverkningarna. Den kan vara ömsesidig och leda till onödigt långa behandlingar. I fall av beroende kan patientens ökade psykiska symtom under psykoterapeutens semester betraktas som psykologisk abstinens. I likhet med andra biverkningar kan psykoterapibiverkningar vara dosberoende. Slentriandosen 1 samtal 1–2 per vecka torde ofta vara onödigt hög och därmed ge en onödigt hög risk för biverkningar.

Förutsättningen för att biverkningar av psykoterapi skall bli identifierade och dokumenterade är att psykoterapeuter är beredda att acceptera deras existens. Så är inte alltid fallet. Skälet kan vara att de inte diskuteras som sådana i litteraturen. Negativa effekter uppmärksammades visserligen tidigt av psykoanalytiker men utan att ges beteckningen biverkningar. Så är t ex fallet i »Psychotherapy for better or worse: The problem of negative effects« av Strupp och Hadley, en högst läsvärd bok från 1977 om problemet. Att gruppsykoterapi av konfrontativ typ (»sensitivitetsträning«) kunde ge allvarliga biverkningar diskuterades i Läkartidningen i mitten av 1970-talet.
En intressant fråga är därför om olika psykoterapiskolor eller olika behandlingsformat skiljer sig åt ifråga om risk för biverkningar.