Som mångårig företagsläkare och förtroendeläkare för försäkringskassa och arbetsförmedling har jag haft problemen med sjukskrivning, förtidspensionering (sjukersättning och aktivitetsstöd) och arbetsskador nära in på livet.
Jag sammanfattade 1987 mina egna och andras erfarenheter i monografin »Den arbetande människan« (Liber förlag), och jag anser att problemen i dag i stort sett är desamma som för 20 år sedan, bortsett från att de har ökat ytterligare och att det nu är ett stort behov av kraftfulla åtgärder.
Enmansutredaren Jan Rydh kom med förslag där det mesta var gammal skåpmat, och den förre arbetslivsministern Hans Karlsson var i början mycket kategorisk och ansåg att allt var självklart, men blev efter hand mera ödmjuk och fåmäld.
Anna Hedborg har nyligen i DNredovisat grundtankarna i Socialförsäkringsutredningen, bland annat att företagshälsovården bör ansvara för sjukskrivningarna, det vill säga att företagsläkaren skall ta över Försäkringskassans uppdrag att pröva och bevilja sjukpenning.
Företagsläkaren har möjlighet att göra en avvägning mellan patientens sjukdom och arbetskraven, men ändå är det i allmänhet patientens önskemål som bestämmer om sjukskrivning sker. Företagsläkarens ansvar för sjukskrivningen är därför i hög grad fiktivt men kan ha avgörande betydelse för sjukskrivningens längd, för en tidigare återgång i arbetet och för rehabiliteringsprocessen genom att förkorta och förenkla beslutsvägarna. Det är därför från rehabiliteringssynpunkt ett radikalt och mycket bra förslag. Samtidigt ställer det företagsläkarna i en ömtålig situation som kommer att kräva en viss utbildning i rehabiliterings- och försäkringsmedicin.
Benämningen »företagsläkare« är för övrigt i dag en tom kliché och bör, om förslaget kommer till stånd, lämpligen nu ändras till »personalläkare«.
