Är man som jag rättspsykiater, har i åratal arbetat med missbrukare och andra personer på livets skuggsida samt i tio år drivit en klinik för våldsamma, psykotiska patienter, lär man inte ha svårt för att stå för sin mening och säga ifrån, varken till patienter eller till myndigheter.
Däremot tror jag att min syn på psykiska sjukdomar och på patientbehandling i allmänhet skiljer sig mycket från Rousseaus och Kadowakis. Jag har lärt mig att ha stor respekt för vad livet kan göra med människor, och att man inte bör vänta tills katastrofen är ett faktum. En halvtids eller en kvartstids sjukskrivning i en förtvivlad situation kan till exempel ofta förhindra ett psykiskt sammanbrott. Hellre stämma i bäcken än i forsen.
Visst är det nödvändigt med gränser och ramar, men innehållet är ändå det viktigaste. Och innehållet skiftar från person till person. Vi kan inte ha ett färdigt koncept som gäller alla.
Jag är mycket skeptisk till alla dessa förnumstiga och mästrande teorier där man vet hur livet ska levas, och vars företrädare är fulla av entusiasm att lära ut sina kunskaper. Min tanke är att vi är gjorda av samma material, men att proportionerna och förutsättningarna är mycket varierande. Den idealistiska föreställningen att vi alla har samma resurser är liksom alla färdiga ideologier farlig.
Jag misstror enkla lösningar på komplicerade problem. De är mer bekväma för utövarna än för dem som utsätts för dem. Vi har definitivt olika resurser att möta livets svårigheter.
Vi kan inte lära ut hur livet bör levas. »Den enda vägen« finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. En viss ödmjukhet skadar inte.
