Jag har med intresse följt det gångna årets debatt om betydelsen av glykemiskt index (GI) som ett hjälpmedel för att komponera en kost som skulle kunna minska risk för insjuknande i diabetes, övervikt och hjärt- och kärlsjukdom.
I likhet med Reynisdottir [1] har jag funnit att det finns relativt få longitudinella studier som belyser effekterna av kost med lågt GI/GL (glykemisk belastning). De flesta studierna är sk tvärsnittsstuder (med lågt bevisvärde). Det finns även ganska få randomiserade studier som belyst insulinresistens, glukosmetabolism samt hur insulininsöndringen påverkas av kost med högt respektive lågt GI. De epidemiologiska studier som finns har givit varierande resultat gällande hög GI som riskfaktor för utveckling av diabetes [1], och det saknas större randomiserade studier som undersöker GI-kostens betydelse för individer med diabetes

Det har dock nyligen publicerats två intressanta studier som undersöker hur ovanstående parametrar påverkas av låg-GI-kost. Den första är Hare-Bruuns prospektiva studie [2]. Detta arbete baseras på en subgrupp från den danska armen i det sk MONICA-projektet (Monitoring Trends and Determinants in Cardiovascular Disease study). I denna subgruppsanalys, som bestod av 185 män och 191 kvinnor födda 1922, 1932, 1942 eller 1952, undersöktes GI-kostens betydelse med avseende på kroppsvikt, midjemått och fettmassa. Patienter som hade fått diagnosen diabetes före 1987–1988 exkluderades. En första fysikalisk undersökning och kostintervjuer genomfördes 1987–1988, efterföljande undersökning gjordes 1993–1994. Studien visade att hög GI-kost ökade vikten, fettmassan och midjemåttet på framför allt kvinnor med låg fysisk aktivitet, men inte på män och i mindre utsträckning på fysiskt aktiva kvinnor.
Den andra publikationen är Pittas studie [3], som är en mycket välgjord interventionsstudie, där 24 överviktiga friska personer utan diabetes randomiserades till kost med hög GL (60 procent kolhydrat, 20 procent protein, 20 procent fett, 1 kcal/g energidensitet, fiberinnehåll 15g/1000 kcal, dagligt medel GI 86, daglig medel GL 116 g/1000 kcal), eller till låg GL (40 procent kolhydrat, 30 procent protein, 30 procent fett, 1 kcal/g energidensitet, fiberinnehåll 15g/1000 kcal, dagligt medel GI 53, daglig medel GL 45 g/1000 kcal).
Man reducerade, oavsett hög eller låg GL, kostens energiinnehåll med 30 procent. Studien pågick i 24 veckor. Man mätte kroppsvikt, insulinnivåer, glukosnivåer efter två timmars peroral glukosbelastning (OGTT), samt insulinkänslighet med HOMA-IR. Resultatet blev att individerna gick ned i vikt, men viktnedgången var likvärdig oavsett om försökspersonerna hade ätit kost med låg eller hög GL. Man kunde inte heller se några statistiskt säkerställda skillnader gällande insulinkänslighet, glukosnivåer (AUC) under OGTT, 2-timmars glukosvärde efter glukosbelastning eller insulinnivåer (AUC) under OGTT.

Sammanfattningsvis kunde man i de nämnda studierna inte entydigt visa att låg GI/GL-kost minskar riskfaktorer för att utveckla typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom. Vidare tycks den viktreducerande effekten (Hare-Bruuns studie) av låg-GI-kost gälla endast kvinnor med låg fysisk aktivitet. En parameter som skulle kunna tala för att man uppnår en riskminskning avseende hjärt–kärlsjukdom med låg GI/ GL-kost är högkänsligt CRP, som i Pittas studie minskade mer i låg-GL-gruppen. Men om man kan uppnå en lägre kardiovaskulär risk för överviktiga, men för övrigt friska individer, med låg-GI-kost återstår nog att visa.