När vi läser Lisbet Palmgrens debattinlägg i Läkartidningen 43/2006 (sidorna 3298-9) »Livet har sin betydelse vid psykisk sjukdom« om Försäkringskassans och Migrationsverkets förhållningssätt till människor blir det tydligt för oss varför den psykiska ohälsan i Sverige »galopperar« eller sprider sig som en löpeld. Det förhållningssätt som förespråkas i artikeln handlar inte om läkekonst utan om »att tycka synd om människor som har drabbats«.
När man som behandlare obalanserat tycker synd om människor finns det risk för att man påverkas av sina känslor och börja agera för att kompensera dem. Exempel på sådana beteenden är att sjukskriva, ge extra tider och ta bort lidandet snabbast möjligt med mediciner (tex bensodiazepiner vid ångest).
Detta kan tolkas som goda gärningar, men om man utvärderar insatserna över tid kan de leda till att individen tappar tron på sin egen förmåga och lämnar över ansvaret för sitt liv till sjukvården. Vi ska stötta varandra när det blåser snålt, men om individen ska utvecklas måste den själv ta sig igenom sin kris. Detta är i själva verket den goda gärningen, även om det för oss behandlare kan kännas tufft i stunden. Försök förstå människan bakom symtomen, hur hon hamnat där, och hjälp henne sedan att hantera situationen så att kontakten behålls med meningen i livet. På så sätt kan hon återfå hoppet om att livet kan vara värdefullt trots smärtan.

Medikalisera inte sorgeprocesser! Försäkringskassan och Migrationsverket är myndigheter som ska och måste följa lagar för att ge någon form av garanti för rättssäkerheten. När det gäller Försäkringskassan har det blivit allt svårare, då sjukdomsbegreppet har glidit allt mer [1]. Parallellt med det har sjukskrivningslängden för samtliga diagnoser (även benbrottsläkning) fördubblats. Det är numera vetenskapligt bevisat att det till stora delar handlar om attityder och förväntningar [2].
Handläggarna tar beslut om huruvida rätten till sjukpenning är styrkt och tar ibland hjälp av en försäkringsläkare för att tolka de medicinska underlagen. Sjukförsäkringen är en försäkring precis som hemförsäkringen. Den faller ut om man är arbetsoförmögen beroende på sjukdom.
Hur länge är man sjuk när man förlorat ett barn? Varför patologiserar vi sorgeprocessen över huvud taget? Man kommer alltid att få leva med förlusten av ett barn. Det går aldrig över. Men det är inte samma sak som att man själv måste gå vidare med sorgen och ta ansvar för sitt eget liv inklusive försörjning.

Om det på ett medicinskt underlag står att »patienten är förtvivlad, gråter, undviker sociala kontakter och inte kan arbeta« så styrker inte det pågående sjukdom med arbetsoförmåga. Intygsutfärdande läkare har inte beskrivit ett status som är att jämföra med sjukdom. Däremot är det en anpassning till rådande system att sjukskriva förtvivlad människor då de kan störa på arbetsplatsen och vara obehagliga för medarbetarna. Var finns toleransen för att vi får reagera när vi mår dåligt och trots detta vara kvar i vårt sammanhang (vilket vi vet ökar hälsan) [3]?

Om vi som behandlande läkare möjliggör att människor slipper utvecklas får vi en allt känsligare och osjälvständigare befolkning. Det som vi trodde skulle göra oss trygga har i stället gjort oss alltmer sårbara för livet – livet som innebär såväl glädje som förluster. Om man inte kan lita på sig själv blir man otrygg. Trygg blir man när man klarar av att vara rädd. Utan förmågan till rädsla skulle man inte kunna överleva ett yttre hot.
Om vi inte tål att höra patienterna berätta om sina lidanden utan måste agera för att hantera vår egen ångest inför livets svårigheter, då skadar vi i stället för att trösta och lindra.
Vår övertygelse är att vi förlorar mycket på lång sikt om vi medikaliserar och patologiserar livet och dess reella förutsättningar. Vi lever i ett samhälle som har föreställningar om livet som gör oss mer sårbara och handlingsfattiga. Det måste vi ändra på om svenskarna ska uppnå ökad känsla av välmående och hälsa.

Nedanstående »vidmakthållandeprogram« har utformats under en patients pågående kris efter intrauterin förlust av ett väntat första barn. Patienten hade ett halvår före förlusten gått i beteendeterapeutisk gruppterapi med fokus på att hantera ångest. Den viktigaste »färdigheten« är att stå kvar i stället för att agera, att lära sig acceptera negativa känslor och göra det som är viktigast på lång sikt (återges med tillstånd från patienten, fd långtidssjukskriven, i akut kris):
»Jag levde tidigare ett liv där jag lät min egen rädsla och andras åsikter styra vad jag skulle göra och hur jag skulle bete mig.
Det sättet att leva gjorde att jag valde ett yrke som jag inte trivdes med, vilket i sin tur ledde till att jag mådde dåligt. Jag fick ångest, panikattacker och blev deprimerad.
Ångest och depression kan utlösas av att jag tänker för mycket, att jag ältar, oroar mig för framtiden, undviker att leva här och nu. Samma beteenden vidmakthåller, likaväl som utlöser symptomen.
När jag accepterar att känna negativa känslor och ändå lever det liv jag vill med mitt mål i sikte så kommer det att motverka sjukdomsutveckling.
Om jag trots detta undviker saker jag egentligen vill göra, t ex vara i stallet, rida, tävla, undervisa, slutar umgås med vänner, undviker vissa situationer (handla, möta människor, arbeta?) och i stället blir passiv och tänker för mycket så ska jag be PO, mamma och vänner om hjälp att stötta och lura/tvinga mig att göra det jag egentligen vill. I sista hand och om inget annat fungerar ska jag be Fredrik (psykolog) eller Åsa (psykiater) om hjälp.«

Vi vill ge våra patienter kunskap om och redskap för att hantera livet. Det ger hälsa, självständighet och självtillit att rida igenom sina kriser.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.