Kjell Nyman (Läkartidningen 49/2006, sidan 3955) och Eric Bertholds tar i varsitt debattinlägg upp några viktiga frågor kring sjukvårdens organisation i Sverige. De berör dels fördelningen av vård mellan primärvård och sjukhusvård, dels balansen mellan universitetssjukhus och länssjukhus.

Läkarförbundets samlade syn på den sjukvårdspolitik som bör bedrivas för att få en bättre fungerande sjukvård i Sverige har vi skrivit ner i två program. Det är »Framtidens sjukvård«, som presenterades 2004, och »Framtidens närsjukvård«, som presenterades 2006. I programmen beskriver vi några av de utmaningar som svensk hälso- och sjukvård står inför och lämnar förslag till en omfattande reformering av hela sjukvårdssystemet.
I båda programmen tar vi tydligt ställning för att ett familjeläkarsystem ska vara basen och att utbyggnaden av primärvården måste fullföljas så att riksdagens mål om 1 läkare på 1500 invånare uppnås. Lika tydligt tar vi ställning för att den medicinska forskningen måste förstärkas; det gäller både preklinisk och klinisk forskning. Villkoren för klinisk forskning i Sverige måste förbättras, tyvärr är det alltför få kliniskt verksamma läkare som idag satsar på forskning, vilket riskerar att på sikt försämra vården för patienterna.

Läkarförbundet anser att allmänläkarna måste bli fler och att andelen allmänläkare i kåren bör bli högre. Allmänmedicin har hittills inte lyckats locka fler unga läkare, men vi tror inte att det är så enkelt att det är »mindre slit« på sjukhusen. Det krävs flera åtgärder. I Norge lyckades man med ett fastlegesystem åstadkomma ett systemskifte.
Sveriges läkarförbund har under de senaste åren verkat för ett nationellt reglerat familjeläkarsystem med betydligt fler allmänläkare än idag. Tyvärr har vi ännu inte vunnit gehör hos beslutsfattarna. Att det skulle bero på att Läkarförbundet är dominerat av sjukhusläkare stämmer dock inte, vår politik är fast och tydlig i frågan om att basen i hälso- och sjukvården skall vara ett utbyggt familjeläkarsystem. Självklart välkomnar vi fler allmänläkare som vill engagera sig i det fackliga arbetet!

Att unga läkare anställda på universitetssjukhus nu också omfattas av anställningstrygghet och därmed kan få banklån för att köpa hus och bil är bra. Vi tror inte att så många missunnar dem det.
Fördelningen av läkarresurser mellan universitetssjukhus och länssjukhus är en intressant fråga och kanske lite svårare att definiera. Båda debattörerna menar att det finns för många läkare på universitetssjukhusen, men i förhållande till vad? Menar de att kollegorna på universitetssjukhusen inte har tillräckligt med arbetsuppgifter? I dessa ekonomiskt tuffa tider ter det sig märkligt att de i så fall inte blivit färre av rent ekonomiska skäl. Vilket sjukhus har råd att låta läkare arbeta på halvfart? Nej, det är inte så enkelt.
Det är inte bara forskning som gör läkararbetet på universitetssjukhus annorlunda än på andra sjukhus: undervisning utgör en mycket viktig del men även utredning och behandling av sk regionpatienter. De siffror på antalet läkare och vårdplatser på kardiologen, Sahlgrenska, som Bertholds anger är tyvärr inte korrekta, men det hade knappast varit möjligt att diskutera behovet även om vi hade haft korrekta siffror. Det krävs en mängd andra variabler.

Att jämföra länssjukhus, länsdelssjukhus och universitetssjukhus med varandra är varken enkelt eller rättvisande; uppdragen är inte desamma, och koncentration av viss verksamhet är bra för både kvalitet och effektivitet. Hur stor verksamheten är på ett sjukhus i regionen är naturligtvis beroende av hur verksamheterna på de andra sjukhusen i regionen ser ut.
Bristande tillgänglighet är ett problem; vårdgarantin kan inte uppfyllas inom flera områden trots att det nu gått ett år. Det är viktigt att vi hela tiden ifrågasätter hur vi arbetar – är det för mycket administrativa uppgifter lagda på läkare istället för på annan personal, kan vi förbättra logistiken, kan vi hitta smartare sätt att arbeta? Ett kontinuerligt förbättringsarbete är viktigt liksom att styrningen av sjukvården är baserad på kunskap och inte enbart på ekonomi.

Hur resurserna, personella och ekonomiska, ska fördelas inom en region eller ett landsting går inte att beskriva i en debattreplik. Det kan endast göras på plats och med kunskap om vårdbehoven och resurserna. Det gäller dock att lyfta blicken från sin egen verksamhet och att i stället försöka samverka inom hela regionen, både sjukhus- och primärvård.