När jag läste Lars Werkös och Christer Enkvists debattartikel »Sverige har inte för få läkare« i Dagens Nyheter den 24 oktober 2006 kände jag igen beskrivningen av sjukvårdens bristande tillgänglighet, och jag fann deras slutsatser tänkvärda, bland annat att det krävs en grundlig utredning och analys av de bakomliggande orsakerna.
Därför blir man en smula förvånad när Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm i Läkartidningen 44/ 2006 (sidan 3343) ondgör sig över artikeln, som hon kallar för ett trist angrepp på läkarkåren. Bågenholm tycks missa huvudpoängen med debattinlägget: att den dåliga tillgängligheten inom sjukvården kan ha sina orsaker i sådana faktorer som en geografisk snedfördelning av läkarresursen respektive en ställvis förvånande fördelning mellan forskande och kliniskt aktiva läkare, vilket bidragit till en snedfördelning mellan primärvård och specialistvård.
Exemplet reumatologkliniken Sahlgrenska Universitetssjukhuset finner Bågenholm närmast ofattbart då hon har svårt att förstå att endast tre (av 23 anställda) läkare skulle klara »både allt avdelnings- och mottagningsarbete«. Oavsett det verkliga antalet kliniskt aktiva reumatologer i Göteborg antyder Bågenholms förvåning en bristande insikt i hur den praktiska sjukvården fungerar i landet. I Skaraborg till exempel, med ett upptagningsområde på 240 000 invånare, sköts reumatologens avdelnings- och mottagningsarbete av 1–2 reumatologer.
Mitt sjukhus i Västra Götaland, med ett upptagningsområde på 160 000 invånare, har en endokrinolog, att jämföra med ett 20-tal endokrinologer på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Även inom öppenvården är snedfördelningen påtaglig, sannolikt av andra orsaker, till exempel ett rikt utbud av privatläkare i storstäderna.
Bågenholm menar, utan att presentera data, att den imponerande ökningen av antalet kardiologer i Göteborg förklaras av en aktivare behandling. Det vore intressant att få veta vad vår ordförande anser om en bemanning av 60 kardiologer för en klinik med 20 vårdplatser (med tillhörande öppenvård) ställt i relation till behovet av kardiologinsatser utanför storstadsområdena för exempelvis PCI (ballongvidgning) eller optimerad sviktbehandling.
För att få den konstruktiva debatt Bågenholm efterlyser borde Läkarförbundet grundligt utreda och analysera dessa problemställningar. Gärna innan man uppmanar socialministern att satsa mer på forskning och privatisering (»Öppet brev till Göran Hägglund«; ledare i Läkartidningen 41/2006, sidan 3059).
Till sist, för att undvika missförstånd: jag anser att forskning är viktig. Men nog kan det finnas skäl att överväga om fördelningen mellan kliniskt aktiva och forskande läkare alltid är ändamålsenlig.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
