Det känns förstås trist att inte Pia Dellson uppskattade symposiet på riksstämman »Psykiatrin – förföljd specialitet« (se Dellsons inlägg i LT 50–52/ 2006, sidorna 4051-2). Hon efterfrågar mer förståelse, ödmjukhet och snällhet (som Pippi) och menar att bristen på dessa varor illustrerades i Elias Erikssons föredrag.

Hon angriper inte honom i sak eftersom hon uppfattar att det han säger ät faktamässigt rätt och riktigt, utan det är det raljerande tonfallet och argumentationstekniken som ingav henne en »besk eftersmak«. Enligt Dellson är Eriksson en kampanjmakare, som med sin debatteknik får motståndarna att uppfattas som onda, och hon fortsätter: » …människor är inte onda eller goda. De är lite av varje, och de har ofta goda skäl att vara som de är.«

Se där, vips har Dellson själv satt scenen: Hon representerar det nyanserade, sanningssökande, reflekterande, receptiva och empatiska, i kontrast till Eriksson. De som emellertid har följt Elias Erikssons oegennyttiga och oförtrutna kamp för att bemöta smutskastningen mot Christopher Gillberg och hans forskargrupp kan nog tycka att Dellson bör odla lite ödmjukhet själv.
Och alla ni som missade tillställningen kan kontakta Svenska Läkaresällskapet, som spelade in evenemanget, och därefter göra er egen bedömning.