Vilken roll ska Läkarförbundet spela när en medlem begått brott? Ska det värna om yrkets anseende och allmänhetens förväntningar eller ska det stödja medlemmen i dennes rehabilitering och strävan att få utöva sitt yrke? Var ligger solidariteten? Denna fråga aktualiseras av följande fall.

En kollega som arbetar på en invärtesmedicinsk klinik dömdes för tre och ett halvt år sedan till villkorlig dom och dagsböter för barnpornografibrott »av normalgraden« (hovrättens bedömning). HSAN upphävde därefter hans legitimation. Länsrätten däremot fann att det »idag saknas förutsättningar för att återkalla« legitimationen, medan kammarrätten fastställde HSANs beslut. Regeringsrätten slutligen konstaterade att det endast i undantagsfall torde bli aktuellt att ett handlande utanför yrkesutövningen medför återkallelse av legitimation.
Vidare uttalade Regeringsrätten att lämplighetsprövningen ska göras med hänsyn till förhållanden vid prövningstillfället och rimligtvis omfatta åtminstone en treårsperiod. Med hänvisning till ett åberopat intyg av kollegans verksamhetschef anger Regeringrätten att vederbörande arbetat som läkare i sex och ett halvt år efter det aktuella brottet och att några anmärkningar mot hans yrkesutövning inte har framkommit. Regeringsrätten skriver bla att »han har alltså, såvitt framgår, genom praktiskt utövande av läkaryrket visat sig lämplig för detta« och »det finns idag inte tillräckliga skäl att återkalla hans legitimation«.

Detta tycker Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm är en felaktig bedömning och säger: »Vi tycker inte att man ska få lov att vara läkare om man är dömd för barnpornografibrott« (DN 13 januari 2007). Detta innebär alltså att läkarens fackliga ordförande dömer honom hårdare än Regeringsrätten.
Enligt min mening borde hon i stället ha uttryckt sin förvissning om att vi alla kan utvecklas och att den aktuelle läkaren förhoppningsvis inte kommer att diskrimineras i sitt yrke utan få det kollegiala stöd han behöver och som förbundet kan bidra till.

Domstolarna har i sin bedömning av legitimationsfrågan – särskilt när det gäller brott utanför yrkesutövningen – att utgå från allmänhetens förväntningar på och tillit till läkaren. Fackförbundets bedömning däremot bör koncentreras till brottets eventuella inverkan på yrkesutövningen och de insatser som bör ges för en eventuell rehabilitering.
Lagstiftarens föreskrift om att lämpligheten ska prövas vid tiden för prövningen, och inte den då brottet begicks, är enligt min mening det enda rimliga och värdig vår tid, till skillnad från Nilsson Bågenholms kategoriska hållning.
Hon anser vidare att man bör införa kontroll mot belastningsregistret vid nyanställning av läkare på sätt som sker inom skolan. Där liksom i förskolan gäller att den som inte lämnar ett registerutdrag inte får anställas. Vår ordförande förbiser därvid att skolans personal inte är legitimerad och därför inte underkastad särskild lämplighetsprövning.

Hennes förslag är ogenomtänkt och drastiskt. Vilket underlag har hon för detta? När en legitimation har prövats i särskild ordning på grund av läkares brottslighet ska den brottsligheten inte behöva belasta vederbörande fortsättningsvis. Därtill kommer den integritetskränkning som det innebär att huvudmannen får kännedom om brott som sonats och som inte berör yrkesutövningen.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.