Jag tror inte att det är farligt att arbeta – snarare tror jag att det är bra för oss i rimliga mängder, och de flesta mår faktiskt mycket bättre av att arbeta än att inte göra det. Dessutom anser jag att det finns mycket starka belägg för att även läkare är biologiska varelser med en vid spännvidd av vad vi kan och vill. Av bland annat dessa skäl är den nuvarande diskussionen om våra EU-baserade jouravtal helt horribel.
Människan har alltid arbetat, och tvivels- utan är det vårt och våra föregångares hederliga arbete som ligger till grund för vårt nuvarande välstånd. Den lutherska inställningen att vi faktiskt skall arbeta har således varit en mycket framgångsrik strategi ur ett samhällsperspektiv, och tanken att vi skall skyddas från att göra för mycket arbete är egentligen en helt oprövad hypotes.
Visserligen är det rimligt att extremer är skadliga – i naturen finns mycket sällan allt-eller-intet-regler. Men att sätta pensionsåldern till just 65 år, veckoarbetstiden till 40 timmar och dygnsvilan till 11 timmar är lämpligt endast som statistiska genomsnitt och inte som regler för hur den enskilda individen kan och bör vara.
Det sägs att Albert Einstein bara sov 4 timmar per natt, och det är knappast sannolikt att han då behövde 11 timmars dygnsvila. Med samma tro på en human individualism finns det faktiskt personer som inte orkar arbeta ens 30 timmar per vecka trots att de inte är sjuka, andra kanske inte vill arbeta mer än 20 timmar per vecka, etc. Detta är naturligt, liksom att det finns andra som kan och vill arbeta 60 timmar per vecka eller mer utan att detta kan betraktas som asocialt eller sjukligt. Vi är olika, och det skall ses som en tillgång och inte som ett problem.
Det är således inte rimligt att införa regler som säger att vi skall äta 6 eller 8 brödskivor om dagen, titta på TV högst X timmar per dag, ha halsduk på oss när vi är ute i kyla, gå och lägga oss senast klockan 22 etc. När det gäller arbetstider bör på samma sätt reglerna individualiseras och arbetsmiljön göras flexibel så att vi trivs och gör ett gott arbete. Om vi vill skydda våra patienter från uttröttade doktorer är det väl det som lagen skall gälla – inte att vi inte får arbeta när vi klarar av det.
Dessutom är det en konstig värld när jag kan vara ute och festa hela natten och sedan krävas på ett fullt arbetspass, men jag får inte arbeta några timmar extra innan jag går och lägger mig en vanlig arbetsdag. Det kanske till och med anses socialt bättre om jag spelar golf 40 timmar per vecka eller springer maraton varje lördag, än att jag arbetar extra en lördag eller söndag? Jag har rätt att bygga hus, passa barnbarn eller arbeta i trädgården hur mycket som helst – men mot att arbeta som läkare på min arbetsplats måste jag skyddas.
Jag har dessutom rätt (?) att åka till ett grannland och arbeta 40 timmar en helg eller att lägga ner 40 timmar på min forskning under ett veckoslut – men arbeta med det jag kan och vill skall jag hindras ifrån. Det är konstigt tänkt! Sitter jag i en politisk församling kan jag dessutom delta i sammanträde långt fram på natten och bestämma över livsviktiga saker – det tänker vi väl inte stifta några lagar emot?
Jag är helt övertygad om att vi – inkluderande min fackförening – måste tänka om och i stället för att hindra dem som vill och är lämpliga att arbeta se till att arbetstider och arbetsmiljö kan individualiseras. Detta är biologiskt rimligt, och till våra patienters bästa.
Låt storebror ge rekommendationer om det honom lyster, men att lagreglera över individens möjligheter och önskan är överloppsgärningar – även när syftet är gott (om än felaktigt).
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
