Bågenholm och Ståhlberg slätar över den snedfördelning som råder mellan universitetssjukhus och mellan primärvård och länssjukvård. I fallet Karolinska Universitetssjukhuset Solna/Huddinge finns det idag långt över 1000 läkare anställda per sjukhus. Det är betydligt fler läkare än vårdplatser, vilket är internationellt unikt, på samma sätt som Sveriges primärvård är en av världens minsta, relativt sett.

Sveriges läkare har ökat från 15000 på 1980-talet till idag cirka 30000. Talet om allmän läkarbrist är en myt, det är en ren fördelningsfråga. Av ökningen har endast 1 av 7 tillfallit primärvården, trots allt tal om satsning på primärvård och trots att all den basala internmedicinen förts över till primärvården sedan 1980-talet.
Det finns åtskilliga personliga rapporter om hur stilla livet är på ett antal universitetskliniker i Stockholm jämfört med primärvården. Bakgrunden är att Stockholms sjukhus och allmänläkare per år vardera tar emot ungefär lika många patienter. Sjukhusen har cirka 5000 läkare som resurs, mot cirka 800 allmänläkare! Förhållandena på de andra större universitetsorterna är fullt jämförbara. Göteborgs illa behandlade primärvård, som ligger »närmast« Bågenholm, är betydligt sämre bemannad än Stockholms.

Genomsnittligt sett är situationen orimlig, och därför bör universitetssjukhusen hindras från att anställa unga läkare i den omfattning man gör idag. Det har inget att göra med att missunna någon fast anställning. Primärvården har ett massivt utbud av lediga tjänster.
Norges framgång med fastlegesystemet var knuten till anställningsstopp på universitetssjukhus i bl a Oslo, något som Bågenholm och Ståhlberg försöker bortse ifrån.
Själv arbetar jag på en liten vårdcentral där man från början haft en hög bemanning, vilket skapat en hygglig arbetssituation. Många vårdcentraler i riket har helt andra och oacceptabla arbetsvillkor. Forskningsmöjligheter är för de flesta allmänläkare obefintliga på grund av alltför hög arbetsbelastning i daglig vård. Resursbristen är ett allvarligt hot mot den nya läkarutbildningen, som helt riktigt ska fokuseras mot primärvården där de »vanliga« patienterna finns. Görs inget kommer primärvården att förtvina.

Varför har då Läkarförbundet aldrig agerat eller haft en allmänläkare som ordförande, trots att vi sedan länge är den största specialiteten? Jo, förbundet domineras av sjukhusläkargruppen, som är en egen förening. Det är sorgligt att inte ens allmänläkaren Ståhlberg inser detta. Men det är i linje med Läkarförbundets motstånd och Distriktsläkarföreningens kroniska passivitet i dessa frågor. På 20 år har ingen förändring i fördelningsfrågan skett, trots förbundets uppenbara inflytande över makthavarna. Fortsätter det så finns inte skäl för allmänläkare att stödja Läkarförbundet.